Det har, som överskriften antyder, varit en känslosamt jobbig dag. Åtminstone eftermiddag. Jag gick hem för att hämta grejor inför skolstarten imorgon, och det räckte att komma innanför dörren till det paradis som jag kallar min lya, för att jag skulle få en nästan outhärdlig hemlängtan.
Det var med tunga steg som jag gick tillbaka till sjukhuset, och bröt ihop totalt när jag insåg hur ensam jag är. Ja, nu låter det fruktansvärt mycket som om jag tycker synd om mig själv, men det är faktiskt så att man till slut blir mol alléna när man håller på så som jag gör. Mina närmsta vänner har sagt upp kontakten. Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Mamma vägrar att ha mig hemma längre, eftersom ingen av dem orkar. Och det känns tungt. Det känns så jävla tungt.
Så nu sitter jag här i sjukhussängen och tänker ge upp... Nej, det tänker jag faktiskt inte alls. Jag tänker kämpa nu. Jag tänker kämpa hårt som bara fan för att komma ut och vakna till liv igen. Livet är mitt, och det skall inte få styras av nån idiotisk sjukdom längre.
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
4 kommentarer:
fattar vad du menar... kände också sådär då jag skulle tillbaks till sjukhuset efter nån permis :( kämpa på bara, finns om du vill snacka. Kram ! <3
man längtar hem...
kämpa. kram
De finns kvar. Eller kommer tillbaka, iallafall. När den riktiga du finns igen. Den som kan fokusera på något annat än sig själv. Som kan lyssna på någon annans tankar, känslor och problem utan att 99% av hjärnan fokuserar på något matrelaterat. Promise!
Ååååh lilla vännen.
Ge inte upp, fortsätt kämpa.
Jag tror ju på dig, jag vet att du klarar det.
Låt de inte vinna. Låt inte anorexin vinna. Det finns ett bättre liv, en bättre plats och en bättre framtid. Jag lovar, den väntar på dig.
Jag önskar jag kunde ta bort all ångest ifrån dig, så du kände dig stark och modig, inga bagage på ryggen, utan bara allt framför dig. Jag önskar jag kunde hjälpa dig att bli bättre, men jag kan tyvärr inte det.
Det enda jag kan erbjuda dig är mitt stöd och min förståelse. För jag vet och jag förstår.
Men snälla söta du, sluta inte hoppas, sluta inte kämpa.
Skicka en kommentar