LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.