"ROP PÅ HJÄLP" ? ..

Måste. Spy.
Nu på en gång.
Hjälp mig Hjälp mig Hjälp mig.
Mamma? Pappa? Bror? Syster?
Livrädd för att mitt hjärta skall stanna,
eller magsäcken brista.
Men jag kan inte låta bli.

Varför har just jag så svårt för att hindra och stå emot ångesten? Alla anorektiker har ångest, det tror jag i alla fall. Vissa mer, vissa mindre, men ingen älskar ju att äta direkt. Men jag ser så många som kämpar. Hårdare än HÅRT. Och det är så starkt och beundransvärt. Och hoppfullt. Men nu, här, i dessa stunder, när jag inser att jag inte kan hindra mig själv. När jag vet att om jag inte kräks upp allt de lyckades få i mig nu, åtminstone försöker, så kommer ångesten hålla mig vaken till tidiga morgontimmar. Och ångesten knackar på dörren, HÅRT HÅRT och väcker mig imorgon. Men visst, det här är också ett liv..?

HUR FAN KUNDE JAG LÅTA DET GÅ SÅHÄR LÅNGT?!?!