SORRY.. for waisting your time.

"Vi kommer ju ingenstans med det här längre, Zero. Hela hösten och halva vintern har gått, utan framsteg. Snarare har det blivit värre. Se på dig - du ser ju ut som ett vandrande lik. Det är nog dags för en remiss snart."

URSÄKTA MIG. Uppriktigt sagt, inte ironiskt. Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte kämpar hårdare, trots att jag tror att jag kan. Trots att jag tror att jag vill. Jag tror att det beror på att jag inte gör det för min egen skull, utan för alla andras. Till exempel din, min bästa sjuksköterska. Till exempel din, min bästa vän. Jag försöker att äta för att göra er glada, eller mindre oroliga. Jag försöker så hårt för att ni skall slippa lida av hur jag beter mig.

Men ni är inte alltid där. Ofta är ni inte där. Och då kommer fel-tänket, som borde skäras bort med en skalpell om det vore möjligt, som säger att det ni inte ser, skadar er inte.

Och jag vet att det är fel. Jag vet att jag borde göra det för mig, inte bara för er. Främst för mig. Men det är bara det att jag inte kan. För så fort jag ser mig själv så gråter jag över hur jag ser ut, både på insidan och utsidan. Och så fort mamma och pappa bråkar, tappar jag matlusten totalt. Och så fort jag tänker på det förflutna, så anser jag mig inte värd att äta. Och jag hatar dig, för du får mig att känna mig smutsigast och lägst på hela jorden, och jag antar att jag försöker visa just dig att jag mår dåligt, eftersom jag aldrig skulle kunna säga det med ord.

Och, älskling.. Det är inte så enkelt. Det räcker inte med att bara vilja.