SPEGEL, SPEGEL...

När jag är hungrig, ser jag fem kilo mindre ut. När jag har ätit, trots att jag inte är mätt, ser jag fem kilo större ut. När jag har ätit mig mätt, vågar jag inte ens se mig i spegeln. Det är inte bara det att magen putar ut mer, utan helt plötsligt har hela jag blivit bredare, rundare och pluffsigare. Det är irriterande att bilden aldrig kan vara sig någorlunda lik. Spegeln är dock det enda jag har att förlita mig på här hemma, och måttbanden då förstås. Vågen har varit inlåst sedan ett år tillbaka, så mina enda vägningar sker i sjukhussammanhang. Det är jobbigt att inte veta exakt, varje dag, om man gått upp i vikt, ner i vikt, eller står stilla. Sånt gör mig rädd för att äta.

Oh, just det ja. Mamma ska börja banta.
Oh, just det ja. Vännen har börjat få rejäl mat-ångest.

Jag känner att min placering här i livet för tillfället inte riktigt främjar min väg mot friskhet.
One way ticket to far away from here, någon..?