Okej, en gång för alla..
Har nu luggit uppe en bra stund och ältat mitt kroppsmissnöje. Efter dagens diskussioner med KP om bland annat ätstörningar, så kunde jag bara inte släppa tanken om att jag minsann visst är en liten knubbis och inte alls har felaktig kroppsuppfattning. Så jag klev upp ur sängen och plockade fram ett tunt rep och måttbandet. Uppskattade omkretsen rikrigt noga på midja och mage och mätte sedan det jag fick fram med måttbandet. Mätte därefter midjan och magen på riktigt- där den är som fetast - med repet, och kontrollerade centimetrarna med måttbandet
- OCH VISST FAN!
Som vanligt hade jag "fel, fel, fel, fel, fel" som Brasse skulle ha uttryckt det. 20 cm för mycket, alla fyra gångerna jag testade. Det såg plötsligt så pyttigt ut.
Jag ska titta på dessa mått varje dag, flera gånger. För känslan ger mig tårar. Av både lycka och rädsla. Jag ser fel, hur dumt det än låter i mina öron. Det finns alltså något som inte stämmer med mina ögon, eller snarare mitt huvud. Det är bara att acceptera och jobba på nu. För de andra kanske har rätt.
Inlägg
1 kommentar:
Funderar på det du säger i ett tidigare inlägg om skolan vs behandlingshem. Hade jag fått leva om mitt liv så hade jag nog velat ta chansen att bli frisk före studierna. Man är ju aldrig för gammal för att studera och är man frisk orkar man med att allt kanske blir lite jobbigare av att ha gjort ett uppehåll. (ny årskurs, andra studiekompisar, etc)
Men det är lätt för mig att säga - jag vet :-) Styrkekramar och god fortsättning!
Skicka en kommentar