EN DAG SOM ALLA ANDRA.

Gud i himmel, vad jag avundas personalen när de åker ner i hissen och ropar: Hej då, vi ses imorgon! Jag vill också åka hem, låsa dörren om mig och sova i min egen säng. Det är knappt en kilometer ner till stan, men med tanke på omständigheterna och rent emotionellt så känns det som flera hundra mil. Det här är så långt bort från min verklighet. Slutenvården är så himla...sluten.

Igår berättade en skötare att det skulle vara intressant att läsa patienternas dagböcker eller bloggar. Det kan jag verkligen förstå, precis lika väl som att jag skulle vilja läsa mina journaler eller höra vad de säger om mig på sina ronder och rapporter. Jag sa förstås att jag inte hade någon blogg. Jag har ju förmodligen skrivit ganska så ganska så pinsamma och privata saker i den här bloggen, just på grund av att jag kan vara anonym. Å andra sidan, man kanske skulle kunna förhandla lite där. Jag får full tillgång till journalerna och en stol i ett hörn under rapporterna, så får hon adressen till min blogg? Det vore en väldigt bra deal tycker jag, haha!

Fast, nja.. inte riktigt ännu. Kanske när jag "kommer till insikt" och är lite mer positivt inställd till vården. Om den dagen kommer. För då är det inte lika "riskabelt" och skämmigt att erkänna vad man gjort och gör just nu, sen när saker och ting går åt rätt håll!

Men, för att återgå till min lilla låtsasverklighet... jag mår helvete. Jag har ätit som de sagt i princip hela veckan (bortsett från nåt mellanmål och nån äggula här och där) och kommer alltså att ha gått upp vid morgondagens vägning. Och den tanken kan nästan döda mig. Det är fruktansvärt. Äckliga, äckliga jag. Jag får överleva det här, genom att varje dag påminna mig själv om att jag kan avsäga mig vården och gå ner i vikt när jag kommer hem igen. Att det här faktiskt inte behöver vara mer än en ytterst tillfällig svullperiod och att jag kommer att ställa allting till rätta en dag.

"Till rätta".