DE SENASTE 20 MINUTRARNA...

"Så det finns barn här på avdelningen också? Jag tyckte att jag såg en mörkhårig liten tös."

...Orden kom från en man i cirka 35-årsåldern som just nu hälsar på någon gammal mamma eller mormor. Han verkade uppenbarligen ganska omedveten om att de håller sin privata konversation precis utanför mitt rum, eftersom jag var "barnet" han syftade på i och med att jag är den enda under 40 här på avdelningen. "Barn". Jo, tjena. Fick sån lust att traska ut och presentera mig som en ung kvinna på snart 20...

Min läkare kom in. Förmodligen av den anledningen att jag knappt ätit något de senaste dagarna. Ultimatumet de gav mig var att: 1) äta middag + kvällsmat och slippa sond ELLER 2) strunta i båda och få en tvångsinjektion med något långvarande lugnande preparat (vars effekt varar i upp till ett par veckor) och sond på det, med start från imorgon. Hm. Jag vet ju vad som låter smartast. Jag vet vad de tycker. Jag vet vad jag borde tycka. Men just nu kan ingenting bli värre än att äta de där jävla målen, och jag är tacksam för var måltid jag slipper undan. Åtminstone mestadelen av mig är tacksam.

Skötare: "Du är jätteliten, och vi ser dig allihop som sjuk i din sjukdom. Till och med väldigt sjuk".
Spontan tankereaktion från Zero (uppgivet skrattande): HUR FAN KAN DET VARA SÅ?!