JÄVLA SKITLIV.

Ja, nu är jag fanimej tvär och trotsig. Jag klippte hål på sonden i morse. RÅKADE, faktiskt. Skulle klippa av tejpbiten som lossnat och låg irriterande mot näsan. Den trasiga slangen drogs ur och när en ny skulle sättas in blev jag såklart panikslagen igen. Så det blev ingenting med det. Sen skulle jag försöka mig på lunch istället. Nix. Anoreximonstret eller jag själv - har svårt att skilja dem båda åt just nu - totalvägrade, och ingen gjorde något större liv av situationen eftersom min ångest var så stark just då. Jag fick en rätt rejäl dos stesolid istället, och somnade strax därefter.

Så nu sitter jag här med en relativt tom mage. Har inte ätit sedan frukosten klockan 08.00 och tänker inte göra det förrän det blir absolut nödvändigt heller. Det vill säga, förrän de hotar med/sätter i sonden mot min vilja. Fryser gör jag också, som en spritt språngande naken eskimå, men det stör mig inte speciellt så länge jag slipper maten.

Och ja, kalla mig motsträvig och korkad. För det är precis det jag är, och jag både vet och avskyr det. Men jag kan inte låta bli. När de inte ens låter mig dricka kaffe eller thé om jag inte äter - och till råga på allt på allvar tror att en sådan utpressning skulle få mig att äta - då tänker jag inte spela deras spel heller.