MOMENT OF WEAKNESS.

Ja... såhär på kvällskvisten sitter jag och funderar. Eller snarare - sliter mitt hår. Fram eller tillbaka, upp eller ner, svart eller vitt. Vill jag bli frisk? Rent instinktivt? - NEJ, aldrig i livet. Om jag försöker tänka logiskt och långsiktigt på de saker som betyder något i mitt liv? - JA, självklart. Men just vid matsituationerna, just då när jag sitter med maten framför mig, räcker förnuftet inte längre än den halvtimma det skall ta för mig att äta upp.


Pratade länge med en kvinnlig skötare ikväll. Jag fick förtroende för henne ganska tidigt under min vistelse här, och försöker att verkligen ta till mig det hon säger. Efter kvällsmaten vid åttatiden ikväll märkte jag att jag var obevakad, och ångesten grep tag i mig. Spy, ditt äckel. Spy, så har du i alla fall gjort något rätt. Skulle jag inte ha utnyttjat det tillfället så skulle jag inte ha kunnat förlåta mig själv. Jag fick faktiskt upp en del, kanske hälften i alla fall. Samtidigt som jag gjorde det för att slippa våndas av självhat, kände jag mig ledsen, besviken och arg. Och jag blev påkommen. Insåg att jag inte verkade speciellt trovärdig när jag försökte mörka det hela, så efter några om och men förklarade jag som det var: att jag inte kunde låta bli.

Kanske kommer övervakningen att bli hårdare. Kanske kommer ångesten att öka när jag inser att kryphålen blir allt färre. Kanske kommer det något gott ur vad jag nu ser som ett direkt hot?

Ibland kan bara framtiden utvisa vissa frågor. Därför borde jag kanske försöka låta bli att fastna i grubblerier som de här.