CELLSKRÄCK.

...Minst sagt. Det här stället gör mig snart galen. Jag vill bara sticka härifrån, hoppa ur rullstolen under en av mina utevistelser. Springa ner till affären och köpa några burkar champinjoner (ja, av någon anledning har jag blivit helt torsk på det) och ge mig ut till skogs. Bygga en hydda och bosätta mig där tills dess att polisen ger upp sökningarna efter mig. Det är det som suger. Att de kommer efter en direkt, om man skulle få för sig att rymma.

Att inte få bestämma själv, det känns kränkande. Ovärdigt på något sätt. Jag vill ju leva mitt eget liv!

Hittills har det gått okej i alla fall. Veckan som gått har varit i princip prickfri. Jag vill få tillbaka min utgång och vet att enda sättet är att äta och vara stilla. Men det är frustrerande. VÄLDIGT frustrerande.

Usch, nu ska jag försöka koppla bort de tankarna med god musik och insomningsförsök.
Kram på er