HEMLÄNGTAN.

Ja... jag saknar min lilla lägenhet. Det är så mycket som behöver fixas, grejas och köpas och finslipas. Jag vill göra det. Nu! Jag saknar min säng. Mina kuddar. Mina duntäcken. Mitt egna kaffe, framför allt. Mina vänner. Min mamma. Jag saknar mitt liv, hur fruktansvärt det än var där "mot slutet", innan jag åkte in.

De sista dagarna låg jag ned, dag ut och dag in. Åt inget. Drack inget förutom kaffe och cola zero nån gång ibland. Jag rökte, om jag orkade resa mig upp. Svarade knappt i telefon. Varje gång jag skulle ur den där jävla sängen var en kamp. Att resa sig upp till sittande position var som att springa ett marathon.

Men jag hade ju tänkt att börja äta igen, dagen därpå, eller nästa! Jag hade ju inte tänkt ligga där och svälta ihjäl heller (även om jag vid ett tillfälle trodde att jag höll på att göra det). Jag klarade mig fint! Behövde bara kompensera för något jag inte riktigt kom ihåg. Men något var det säkert. Bara en dag till, sen skulle jag äta något. Jag lovar.

...Och det slår mig först nu, att jag kanske gick för långt. Det kanske helt enkelt blev för mycket den här gången. Och det skrämmer mig nästan lite, hur de "sjuka" tankarna kunde och kan ta över hela mig med sån styrka att jag inte kan se något annat, och inte kämpa emot.