FREE FALLING.

Igår bestämde de sig. På allvar. På grund av helgens halvdana insatser från min sida, blev det nolltolerans när jag inte lyckades med gårdagens lunch. "Vi har beslutat att sätta sond på dig nu, och det blir så varesig du vill eller inte". NEJ, NEJ, NEJ! Det blir ingenting! Aldrig i livet! Men trots att jag både tänkte och sade det till dem upprepade gånger, hjälpte det förstås inte.

De var tre personer som gav mig en injektion stesolid för att lindra ångesten. Den enda nytta stesoliden gjorde var att jag blev trög och trött, men inte fan försvann ångesten. Ur mitt sätt att se på det, blev den enda effekten den att jag inte kunde försvara mig själv lika bra. De försökte först med tre personer, men fick kalla in ytterligare två. Och den känslan - när man pressas mot madrassen och hålls fast som i ett skruvstäd utan att kunna röra ett finger samtidigt som någon håller fast huvudet och trycker ned slangen - den är just då jämförbar med alla övergrepp i världen. Jag kände mig så jävla hjälplös och förtvivlad. Jag kände mig inte som en människa.

Efteråt var jag matt. Groggy av stesoliden och utmattad efter kampen. Sondnäringen fick mig att må så illa att jag ville spy. Sedan tidigare har jag upptäckt att jag nog inte "tål" den smörjan. Jag blev ynklig, ledsen och kände mig som den ensammaste människan i världen.

Ja, gårdagen var en hemsk dag. Och ibland blir det faktiskt mest tragikomiskt att försöka tänka som en av de andra patienterna - som är något förvirrad - säger: Efter regn kommer solsken!