ONE OF THOSE DEEP MOMENTS.

Jag sitter och tänker. Kan inte fånga tankarna och försöka förstå mig på dem. De bara glider ur mitt grepp och svävar förbi, som korta impulser som inte blir något mer än tomma ord. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, och jag tror ärligt talat att jag inte ens vet vem jag är. Är man fasaden? Eller är man mörkret? Ingetdera? Det känns som om varje dag, och varje leende, är ett försök att lura mig själv och alla andra. Samtidigt känns det som om jag vore min ångest personifierad, så är jag något jag absolut inte vill vara. Kanske vill jag vara fasaden, men är mörkret. Kanske har mitt svart-eller-vitt-seende och den ständiga kampen mellan himmel och helvete, suddat ut mellantinget - som i sin tur är jag. Kanske är jag ingenting.

En mörk, ensam natt och en trött Zero, kan uppenbarligen inte resultera i annat än sentimentalt pladder. Det har ni som tittar in här då och då säkert förstått vid det här laget. Men kanske är det ändå just det här pladdret - och själva känslan av att se det framför sig i bokstavsform istället för flyktiga tankar - som kan få mig att slappna av och somna ikväll. Oavsett hur lite mina ord egentligen betyder, och hur flummiga de än må vara.

Det känns ändå som om de hjälpt mig att sätta punkt på den här kvällen. Nu checkar jag ut för i dag (eller rättare sagt i går). Jag och mina kuddar säger god natt!