..Ja, det är väl så det är. Det är bara att inse, att det man "håller på med" dag ut och dag in - faktiskt kommer att ha ihjäl mig tillslut, om jag inte tar mig ur det här. I dag har varit en sån där typiskt kämpig dag för mig. Jag har slitits mellan mina båda inre viljor, och stått med ett ben på varje sida.
Det började med frukosten, eller snarare lunchen, som jag skulle äta runt 13.oo. Jag hade bestämt mig för att göra det redan från första stund jag vaknade, men skjutit på det i flera timmar. Så jag åt. Försökte följa listan så bra som möjligt (den som säger att en frukost skall vara två mjuka smörgåsar med smör och pålägg, samt 2 dl fil/yoghurt eller mjölk som skall ha en fetthalt på minst 2%). Jag åt ungefär 2 dl 2%-ig yogurt, men eftersom jag verkligen avskyr bröd och får onödigt mycket ångest av det, så åt jag istället 3 msk müsli i yoghurten. Det tog ungefär fem minuter från det att jag ätit färdigt, tills dess att jag nästan fick panikångest och kastade mig över toalettstolen. Ångrade mig så djupt att jag som vanligt bestämde mig för att aldrig mer äta något.
Blev förbannad på mig själv när jag spytt klart, och ångrade mig på nytt. Tänkte: vad fan håller jag på med egentligen? Kände mig utmattad och ännu mer yr efter att ha spytt, och bestämde mig för att gå emot min djävul en gång för alla och verkligen visa vem som bestämmer. Så det bar iväg mot köket igen, jag häller upp en ny portion yoghurt (men struntar i müslin denna gång) och verkligen anstränger mig för att tänka på andra saker medans jag äter. Inte tänka på att allt samlas som valkar runt midjan och att min dubbelhaka växer med varje sked jag får i mig. SEN - dubbelångest. Toalettångest. Kräksångest.
Jag blev fruktansvärt utmattad. Min kropp kändes bortdomnad och hjärtat slog hårt i bröstet på mig flera minuter efter att jag spytt den här gången. Det svartnade framför ögonen och yrseln blev än en gång påtaglig. Det är sådana här gånger man verkligen fattar - hur sjuk i huvudet man än må vara - att det man gör mot sig själv verkligen är just mot sig själv och ingen annan. Jag förstör min kropp, både medvetet och omedvetet. Både med vilje och inte. Och ibland undrar jag hur och när F-A-N jag kommer att bli frisk från det här helvetet.
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
5 kommentarer:
Hej! Allt är ok - jag raderade bloggen för några dagar sedan för jag fick oönskad uppmärksamhet kan man säga. Det är en ganska lång och tråkjobbig historia, som vi kan ta en annan gång. Jag startar med all säkerhet en ny blogg snart men den kommer att vara HELT anonym.
Under tiden kommer jag att fortsätta läsa din blogg och kolla hur du har det. Kämpa på - du är värdefull! Glöm inte det!
Styrkekramar Lakriz
Känner igen mig i det du skrivit. Har nyligen blivit friskförklarad från bulimi, efter att ha kämpat i två år.
Jobba på, jag vet att det är bland det svåraste man kan göra, men försök att tänka på alla de fördelar som finns med att vara frisk.
Lycka till!
Josefine
Oj vad rörd jag blir av inlägget! Du skriver jättebra och verkar jätteklok! Jag är övertygad om att du lyckas en dag! Var inte rädd bara! Vad är du rädd för?
Jag har gjort en lista på min blogg som hjälpte mig! Kanske du redan vet allt som står men ibland måste man höra det igen :)
jättefin blogg!
Kära Lakriz:
Jag är glad att allt är OK - även om det såklart ska bli ännu bättre en dag. Men usch, vad otrevligt med den negativa uppmärksamheten du nämner. Jag förstår fullt och fast ditt beslut, och hoppas att jag kan få läsa din nya blogg när du startat upp en?
Tills dess ska jag hålla dig uppdaterad via bloggen om hur jag har det, och tänka på dig och försöka skicka lite positiv energi via telepati. Och tack, och glöm inte du heller att du är värd så mycket mer än det här.
STOOOR KRAM till dig från mig
Skicka en kommentar