ÅNGEST,

ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen...

- Fast nej, just nu har jag ingen större ångest. Jag har bara fått denna dikt på hjärnan efter att ha nötat in den inför måndagens förhör i svenska. Jag som har världens sämsta minne har kämpat som attan i ett par timmar nu, och stakar mig fortfarande. Men jag tycker verkligen att det är en givande uppgift, att lära sig poesi utantill. Jag menar, det har man ju stor användning av senare i livet. Och till de 90 % Svenskar som inte förstår ironi - jo, det är faktiskt sant - så vill jag förtydliga att detta var ett skämt!

Annars har dagen varit som alla andra dagar. Jag har ätit två gånger, spytt en gång men gav upp efter ett tag så jag fick upp långt ifrån allt. Jag slits fortfarande mellan min goda och onda sida, och var på vippen att beställa Lepigen och Hoodia inatt. Har även övervägt fettsugning (och det är faktiskt inget skämt) men eftersom jag inte har råd så får det vänta, eller helt enkelt aldrig bli av.

Det känns som om jag skriver med lite underliggande (säger man så?) likgiltighet. Och så är det nog just nu. Men nu tänker jag ge katten i allt som är grått och trist och istället låta min städmani ta över. Att det kan vara så kul! (Och nope, det där var fankenimig ingen ironi!)