PARANOID, HUH?

Idag har jag och min kära allra närmaste vän diskuterat paranoia och kommit fram till att jag nog lider av en mildare sort. Så fort jag går utanför dörren när det är mörkt, slår mitt hjärta hårt och jättesnabbt. Jag blir livrädd så fort jag hör vinden susa lite extra eller grenar knaka, och jag tror på allvar att det ligger någon i buskarna som är ute efter mig. Detsamma gäller när jag trots förbuden ibland väljer att ta en powerwalk. På dagstid får jag för mig att jag snart kommer att omringas av en flock med vargar och förmodligen bli sliten i stycken för att sedan ätas upp, och på nätterna är jag övertygad om att någon ska hoppa fram bakom ett hörn och skjuta eller kidnappa mig. Jag försöker att undvika dessa tankar givetvis, men har jag väl fått för mig en sån sak så bokstavligt talat springer jag för mitt liv. Nu kanske de här känslorna är vanligt förekommande, och jag och min vän har ju förstås överdrivit vad beträffar "diagnosen" för att spä på en rolig historia, men egentligen är det inte sådär jätteroligt att vara harig som en...hare.

Och till råga på allt har anorexin listat ut det här. Den tycker att det är jättebra. Perfekt till och med! Nu kan jag nämligen springa fastän att jag egentligen inte orkar, och tänk bara vad många kalorier jag bränner på det! Så nu tvingar den ut mig, driver mig långt hemifrån, och sätter sedan igång tankarna. Och det funkar faktiskt. Jag framkallar skräck - fastän att jag inte vill - och springer hem.

Kom just in från en sådan tur, och är fortfarande livrädd. (Och nej, det låter förmodligen mer allvarligt än vad det är - jag sitter nämligen och skrattar åt min förträffliga fjompighet samtidigt som jag misstänksamt lyssnar efter knäppningar i väggarna här hemma..) GODNATT ALLA FINA!