DIAGNOS: CELLSKRÄCK.

Ja, åtminstone har jag själv satt den diagnosen.. Jag får såna känslor ibland, att man verkligen bara vill ut, ut, ut ur min kropp. Jag känner mig instängd och begränsat här inne. Liksom kvävd av min egen kroppshydda. Det känns, ursäkta ordvalet, som om jag drunknar i fett.

Samtidigt vet jag, eller åtminstone försöker tänka, att jag omöjligt kan ha blivit större. Men vissa dagar är det så, att jag bara känner som om magen är än rundare, låren än bredare och dubbelhakorna mer sladdriga. Till och med i ansiktet har jag fett. fett fett fett. Jag tror att det är det mest äckliga och ångestladdade ordet jag vet. Men jag vill inte att det skall vara så. Jag vill älska mig själv. Eller åtminstone vara okej med mig själv och min spegelbild. (Nähä?)..

Nu har jag åtminstone planerat att äta frukost. Usch, jag måste verkligen få mer regelbundenhet i mina matvanor. Problemet är att jag har ingen som helst aning om vad jag kan tänka mig att äta. Det lutar åt mjölk och flingor. Kanske gröt? Nu börjar de helvetiska kaloriberäkningarna som kommer att pågå fram tills dess att jag svalt min sista tugga. Jag antar att allt det här är en del av straffet för att det tidigare i veckan gått helt okej. Och då måste man ju förstås straffa sig själv..