SKÄMMES TA MIG FAN!

Ja, så skriker min gamla dagbok åt mig. Dagboken jag förde under en period år 2008, då en av mina värre ÄS-perioder pågick. Visst blir jag chockad av att läsa hur mina tankar gick, men samtidigt kan jag inte låta bli att skämmas. Det känns som om jag själv är mitt förflutnas egen mardröm, när jag sitter här och vill bli frisk och faktiskt har gått upp ett par kilo sedan dess.

Det är då jag blir rädd för mig själv. Tänk om jag en dag vaknar upp och inser att jag väger riktigt mycket? Att jag har gått upp 10 kilo utan att lägga märke till det? Det skrämmer mig verkligen. Jag vill ju inte gå ned i vikt, även om anorektikern i mig vill det, men jag vill egentligen inte upp heller. Tänk om jag inte stannar? Kan jag inte bara få vara som jag är?

Ja.. den här dagen kommer att bli svår att ta sig igenom. Jag är ensam hemma till klockan 16.00. Det finns ingen som kan säga till mig att äta. Och om jag skulle äta kommer jag att drabbas av en fruktansvärd ångest som kan förstöra min dag. Usch, jag vet att jag går emot mig själv. Men allt blir verkligen tusen gånger svårare när man är helt ensam. Jag skulle tro att jag har en väldigt svag karaktär...