THANK'S FOR MAKING ME A FIGHTER.

Har bråkat med mamma igen. Hon ringde upp och började skälla ut mig. Beskylla mig för att göra alla i min närhet illa och visa noll hänsyn för henne och alla som vill hjälpa till. "Är det så du vill ha det så ska du få det så", sade hon, när jag slängde på luren i ren frustration och uppgivenhet.

Men jag vet mycket väl. Jag vet mycket väl hur andra får lida på grund av hur jag beter mig. Och jag vill faktiskt inte att det ska vara så. Att se hur jag får andra att må dåligt, gör mig ännu sämre och än mer självhatisk. Och när jag hatar mig själv, då hjälper i regel inget annat än att sluta äta. Det är väl det som är problemet kan jag tro, att jag "botar" mina problem med svälten. Den får mig, trots all skit den lett mig in på, att må bra med mig själv. Åtminstone för en stund. Och den stunden är värdefull för mig, oavsett vad konsekvenserna blir i längden.

Sjukhusbesök om några timmar. Och allt jag oroar mig för är hur min kropp ska klara av att ta mig dit.