ALDRIG MER.

Jag vill aldrig mer må dåligt. Ibland undrar jag vad fan jag har gjort för att förtjäna att må såhär. Eller, rättare sagt, jag frågar mig själv det i princip hela tiden. Men, som vanligt när jag frågar mig själv någonting, så får jag inga intelligenta svar.

Mamma ringer. Till och med pappa ringer. De har gaddat ihop sig om att tro att jag är suicidal igen. Men det är jag inte. Just nu känns det snarare som att jag är beredd att ge upp, och se vart det tar mig. Jag orkar liksom inte kämpa i någon riktining alls, varesig konstruktiv eller destruktiv. Jag bara är, liksom.

Och om det ändå vore så jävla enkelt att rycka upp sig, att ta sig i kragen. Kämpa på, kämpa hit och kämpa dit. Men för att komma någonstans med sitt kämpande, så tror jag att man måste ha något att kämpa för. Något som väntar i slutet av tunneln. Och tills dess att jag hittar det, så kommer jag bara att flyta med.

Kalla mig vek. Jag håller med.