..Det är så jag svarar när någon frågar hur det är. För just så känner jag: allt går upp och ner med ett tempo som skulle passa bättre i ett sprinterlopp än i mitt känsloliv.
Vad som hänt sedan sist jag skrev är i alla fall att vågen visade att jag gått upp 0.6 kilo. Det känns väl sådär. Först var det helvete, men sedan kändes det som om det åtminstone är ett steg på vägen härifrån. Mötet med läkaren i tisdags var ingen större hit, förutom att jag beviljades timpermis med vännen. De utökade tillsynen efter sondningarna, och bestämde sig för att låsa min toalett under tiden. Varför behöver jag väl inte ens förklara...
Nej, nu ska jag ta och rycka upp mig lite. Det är frukost om 30 minuter, och senare idag får jag finbesök av två underbaringar!
EM-kval: Sverige-Spanien
-
Friends Arena, Solna På arenan spelas EM-kval Sverige-Spanien denna
kväll.Ett gäng killar och tjejer ~30 år väntar på att matchen ska börja.
Kille till tje...
Inlägg
2 kommentarer:
Vad glad jag blev när jag läste att du blev peppad av min kommentar!
Ska fortsätta att peppa dig så mycket jag kan!
Vet precis hur det känns att vara i din situation, och jag är oxå "ett levande bevis" på att det GÅR att vinna över anorexin och få ett bra liv igen!
Tror inte att det går att föreställa sig vilken kamp det är att komma ut ur anorexi om man inte upplevt det själv. Jag VET att du kan klara detta och jag skickar stora styrkekramar till dig!!!
Du hjärtat det ÄR ett steg på vägen, och du har gått upp liiite typ minivikt men det är bra att det går i en långsam takt.
Vad skönt med timpermis =)
*kramar om länge*
Skicka en kommentar