SOME DAYS JUST AINT WORTH IT.

Idag har varit en sån där dag då jag bara velat skrika och vifta med armarna: SER NI INTE HUR JAG SER UT?! FATTAR NI INTE ATT NI GÖDER MIG TILL FLODHÄSTSTORLEK?! NI TAR LIVET AV MIG!

Det har jag ju förstås inte gjort. Oh nej. Istället har jag varit tyst och haft små trevliga, mysiga stunder med mig själv och min ångest som smygit sig tätt intill så fort det nalkas sondmatning. Det var nära att det gick åt pipsvängen vid femsnåret, men tack vare att jag blev lovad en extra utgång efteråt så kändes allt lite bättre. Det är verkligen ångestdämpande att få komma utanför sjukhuset och andas frisk luft! Nu känns allt rätt okej igen, bortsett från min mage som lever sitt eget liv och plågas av smärtor...

Sagt om mig av gammal, rätt unken man, till annan gammal man, i rökrummet tidigare idag: Ho é i rekte fine tös den. Ja tänder på na! Ja, det gör jag.
Förvirrad, rätt upprörd Zero till densamme: Det ska du ta och ge blanka fan i.
... Hade det inte varit för mitt trassliga förflutna med just äldre män, så hade jag nog inte blivit lika äcklad, rent ut sagt! Men, lite roligt kan jag dock ha åt min reaktion såhär i efterhand!