SKITLIV?

Idag har varit en sån där dag då jag önskar att jag aldrig lämnade sängen i morse. Allt jag tagit mig för har helt enkelt gått väldigt snett. Det började med att jag hamnade i en vild konflikt med mamma, egentligen om ingenting eller någon liten struntsak, och slutade med smällande i dörrar och elaka ord som jag fortfarande ångrar men inte har bett om ursäkt för. Utlösande faktorn? - Hon klev rakt in i mitt känsliga territorium och petade på min känsliga punkt. Maten, maten, maten..

Hon påstod att det syntes att jag gått ned i vikt igen, och innuti mig satt den lilla anorexijävulen och skrattade så högt att mina läppar formades till ett leende. Detta var ju inte speciellt uppskattat utav mor, som fick ännu mer vatten på sin kvarn och började mala på om hur lite jag äter, och till och med bestämma sig för att tro att jag inte ätit något under hela gårdagen, då de andra var out of the house. PUST OCH STÖN.

Så nu halvligger jag här i min säng inne på rummet, där jag spenderat mestadelen av dagen. Jag har bara luggit här och hatat livet helt enkelt. (Nej, därmed INTE sagt att jag vill bli en självmördare..) Jag har helt enkelt bara önskat att jag kunde få komma bort ett tag, till ett fint ställe där jag kunde få vara ensam i ett par veckor och bara glömma omvärldens krav och förväntningar. Ett tag kändes allt lite hoppfullt, när lovet närmade sig, men nu när skolan kommer allt närmare i tiden kommer också ångesten flygandes.

Däremot kanske sådana här dagar är bra ändå, på något sätt. Jag känner faktiskt att jag skulle kunna gråta idag, så antagligen behöver jag det. Man måste tillåta sig själv att känna efter, det är något jag jobbat med under en tid. Kanske är det dags ikväll. Det är sant, har jag hört, att man måste kunna gråta för att sedan få le igen.