confessions in the dark.

Jag vill inte ha anorexia mer. Självklart vill jag inte det. Men jag kan inte sluta. Att ha anorexi är jävligt tufft periodvis. Det är ju i princip skit hela tiden, för den "bra" tiden består ju bara av inbillad glädje över att ha gått ned i vikt. Det är ungefär som att vara kroniskt sjuk. Jag känner mig trött hela dagarna, och kan knappt hålla ögonen öppna, men om nätterna kan jag inte sova. Jag har ont i huvudet och är yr större delen av dagen. Jag blir anfådd av att resa mig upp ur sängen. Jag fryser konstant.

Visst, det här låter ju som rent sympatisökande, men det är inte så jag menar. Det här inlägget är till mig själv. Jag hoppas på att saker ska klarna när man ser dem svart på vitt. Jag önskar jag vore frisk. Men det är som min sjuksköterska säger, att det inte finns några genvägar, och att den enda vägen som leder till friskheten är att äta. Samtidigt som jag hör de orden om och om igen, så växer de onda tankarna i mig, och får mig att tro att det är någon dum konspiration. Att vågen och klädstorlekarna ljuger. Att läkarna driver med mig. Att inte kunna lita på det man ser med egna ögon är väldigt frustrerande.

Jag önskar att någon bara kunde lyfta mig härifrån, fixat mig frisk och satt tillbaka mig här igen. Men jag måste göra det själv, och det känns övemäktigt. Men även om jag inte är stark nog att kämpa emot anorexin, och även om jag tillslut givit upp varje gång jag försökt bli frisk, så tänker jag inte bli så svag att jag ger upp hoppet om ett liv utan diagnos. Oavsett hur många motgångar jag möter, så tänker jag aldrig att ge upp mitt liv. Den sista striden ska inte anorexin vinna.