...Äntligen.

Jag kan inte på något vis beskriva eller förklara den känsla som fyller mig när jag nu, ungefär ett halvår efter min sista utskrivning, ser tillbaka på det som varit. Det är ur en läsares perspektiv och med en läsares ögon, inte en avsändares, jag tar in allt det jag en gång skrev. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Inlägg efter inlägg. Bokstäver och rader, svärtade av den "verklighet" jag levde i. En verklighet för mig och en annan för resten av världen omkring. Att jag en dag skulle sitta här, som de sa, och se tillbaka på tiden som en period i mitt liv av sjukdom och mer eller mindre misär - det trodde jag inte för en sekund. Nästan lika lite som jag idag kan tro och föreställa mig att det där hemska, svarta, suddiga och kalla, en gång var mitt liv.

Ingen ska behöva leva så. I-N-G-E-N. Jag hatar klychor, tro mig, men jag kan inte hitta något bättre att beskriva anorexin med, än ett helvete på jorden. Det finns inte, går inte, att beskriva för den som aldrig känt dess grepp. Den som aldrig känt känslan av att inte kunna känna någon känsla alls.

Jag är fri nu. Jag är fri, frisk och lyckligast i världen. Med en hel massa hjälp, och med min vilja och styrka som alltid funnits där någonstans - om än väldigt undertryckt under tiden som var - har jag tagit mig hit till den plats där jag står idag.

Jag mår bra nu. Ja, det gör jag. Och för allra första gången på snart fem år, kan jag säga det med en sån uppriktighet att en värme sprider sig genom hela min kropp och får mitt ansikte att spricka upp i ett leende där åtminstone alla tänder i överkäken syns. Det är ett genuint leende den här gången, och jag vet att mina ögon inte längre är lika kalla och uttryckslösa som de en gång var. Den allra mest vackra människa som någonsin satt sina fötter på denna jord, har till och med sagt att jag kan le med bara ögonen. Det känns knas, och alldeles alldeles underbart.

Må väl nu. Och det går faktiskt att vinna allt, även om det ibland är lätt att vara en dålig förlorare och sätta krokben på sig själv på vägen.
TackOchHej.

TIME TO SAY GOOD BYE.

- Även om det svider lite i hjärtat, så måste jag gå vidare nu.

Jag blev utskriven idag, för tredje gången sedan jag blev inlagd i augusti. Jag står framöver på egna ben, i stort sett. Jag kommer att ha boendestöd i form av några människor som kommer hem till mig två gånger om dagen till att börja med, och som ser till att jag får i mig mina mediciner. Jag får också två nya kontaktpersoner. Det känns väl som en helt okej trygghet men de har väldigt, väldigt stora skor att fylla. Det stöd jag fått på avdelningen har varit above all. Visst har jag spytt galla över själva situationen då och då, men när det kommer till hur jag blivit bemött så har jag bara positiva saker att säga. Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fått lära känna så fina människor, och det är något jag kommer att bära med mig en lång tid framöver.

Just nu sitter jag i min lägenhet. Det är tyst och stilla, vilket är något jag inte är speciellt van vid efter allt liv på avdelningen. Men jag är redo nu. Jag är redo att ta livet för vad det är. Ibland är man ensam, ledsen, förtvivlad, arg och vilsen. Det måste vara så. Det hör människolivet till. Och jag måste jobba på att ta tag i mig själv och hitta konstruktiva lösningar på just de situationerna, istället för att tappa greppet och ge vika för destruktiva frestelser. Det är dags att bryta upp med det förflutna, och hitta nya mönster.

Det här är också mer eller mindre ett avsked till er. Jag skulle inte ha något emot att fortsätta blogga och mötas av era värmande kommentarer när man behöver dem som mest. Men vid det här laget har jag förstått att allt som påminner mig om min sjukdom väcker de onda tankarna tilll liv igen. Och den här gången vill jag inte låta något få dra ner mig. Jag vill leva.

Så jag vill tacka er, för allt det stöd och pepp ni givit mig när jag varit i behov av det. Och till alla er där ute som kämpar: FORTSÄTT med det! Annars kommer det tillslut en dag då man inser att man kastat bort sitt liv på ingenting. Hårt, men sant. Och vem vet, vi kanske hörs av vid ett senare tillfälle. I en annan blogg, och förhoppningsvis ett annat liv än det jag levt de senaste åren. Ta hand om er tills dess.

Det är dags nu. Det är dags att leva.

Kramar.

VAKNAT PÅ RÄTT SIDA.

Ja, idag mår jag bättre. Jag var fly förbannad på allt och alla igår, efter några dagar av gråtattacker. På nåt sätt känns det som om mina humörssvängningar blivit kraftigare under den senaste veckan. När jag är glad känns allt jättebra och jag kan finna mig i att vara här, men när jag mår dåligt gråter jag floder eller har taggarna utåt och vill bara fly från allt. Kanske beror de här förändringarna på att jag slutat med min lugnande medicin?

Nu ska jag göra mig iordning för att gå ner på stan med en manlig skötare. Vi ska gå på loppis och trängas bland galna tanter. Det kan bli rätt kul! JAPP, idag är jag uppåt igen - äntligen!

SLÄPP UT MIG.

Det är inte så jävla lätt som de verkar tro. Att stanna kvar, härda ut, tills onsdag. Jag har suttit här inne sedan i tisdags nu, och jag känner ett sammanbrott komma över mig. Jag klättrar snart på väggarna om jag inte får komma ut. Hem. BORT. Jag vet inte riktigt var denna plötsliga energi kommer ifrån, men den är inte av denna värld, det kan jag skriva under på.

Jag måste göra någonting. Något måste hända snart. Jag klarar inte av att hantera det här.

I CAN'T BE WITH YOU.

Mörkret har lagt sig, men ljusen är ännu tända på avdelningen. Personalen går in och ut genom dörrarna. Men för mig är de stängda. Jag sitter fast här inne. Jag kommer ingenstans. Min vän, min allra bästa vän, är flera hundra mil ifrån mig. När jag helst av allt just nu bara vill ha henne nära. Om jag kunde få ändra på bara en enda sak just nu, en enda sak, så skulle det vara avståndet emellan oss. Mellan hulkningarna viskar jag för mig själv: Kom hem. Kom hem till mig. Vänd upp och ner på min existens igen. Gör mig hel. Var finns du just nu, när jag behöver dig? Kom hem.

Tårar smakar salt. Och jag inte låta bli att fråga mig själv: Ska livet vara såhär?

ZERO TIPSAR.

Om du någon dag skulle känna dig alltför bra till mods, tänk då på allt du sumpat för dig själv och andra på grund av ditt mentala tillstånd. Tänk på kärleken du sköt ifrån dig. Tänk på vännerna du svek. Tänk på vilken sorgligt ynklig själ du är, och tänk på att det är ditt eget fel.

Gå sen och ät ditt första mål mat för dagen - kvällsmaten - och spy upp den. Toppa med ångest och en nypa självförakt.

Jag lovar, du kommer definitivt att få ner de där jävla fötterna på jorden igen.

FÖRSENADE NYÅRSLÖFTEN.

Ja, med tanke på att det aldrig är för sent att starta på en ny kula, så avger jag härmed mina nyårslöften (som jag givetvis ska ge mig f-n på att uppfylla):

- Jag ska ta tag i skolan igen. Med start på måndag.
- Jag ska ta bättre hand om min ekonomi (dvs INTE använda shoppingmetoden som terapi).
- Jag ska sluta värdera mig själv utifrån min vikt.
- Jag ska sluta skjuta fram saker och ting på grund av att de är jobbiga att ta tag i.
- Jag ska släppa mitt förflutna och gå vidare, med andra ord: Starta om.

Och de här löftena har jag nu skrivit ned på en lapp, som jag ska sätta upp någonstans hemma i lägenheten och titta på varje dag för att påminna mig själv. Ja, nu är det verkligen dags för en förändring i positiv riktning för mig.

MORNING HAS BROKEN.

Upp och hoppa 06.43, mot kaffebaren, in i rökrummet och njut, njut, njuuut av morgonens första cigg. Det skulle kunna vara bästa tiden på dygnet.

Idag tänkte jag skriva ut mig (vilket jag för det mesta går in på ronden för att göra). Men idag är det speciellt. Jag vill komma igång med skolan igen, träffa vänner, bo i min lägenhet (där jag hittills bott mindre än vad jag gjort på sjukhuset). Jag vill L-E-V-A. Det gör man faktiskt inte när man är inneliggande. Inte på samma sätt.

Ronden är klockan 11.00. Keep em crossed för mig nu!

TURN THIS LIFE UPSIDE DOWN.

...Jag har kommit till en punkt där jag inser att något drastiskt måste göras. De senaste dagarna (veckorna?) sedan jag konfronterade min farfar, har inte varit nådiga. Jag har fumlat och ramlat omkring i ingenting och inte vetat varken ut eller in. Jag har bara flytit med, tyvärr i fel riktning, och är verkligen i behov av att hitta en ljusare väg nu.

Jag måste skärpa till mig. Ta tag i mig själv. Ta mig i den där jävla kragen. Jag kan inte fortsätta så som jag gör och har gjort nu. Det är dags för en uppryckning over här.

Jag saknar min vän. Jag saknar henne nåt så förbannat. Kom hem och vänd upp och ner på mitt liv igen. Jag är halv utan dig!

Jag ska nu ta mig upp på fötter igen. Och jag ska börja med att röja upp runt omkring mig. Städa, städa, städa tills allt är skinande rent. Duscha av mig all skit och börja om på ruta ett. Frisk, sund och välmående - here I come!

OH NO, YOU DIDN'T?!!

...Åh, jo, det gjorde jag. Bort mig alltså. Fullständigt och totalt. Jag har varit lika idiotisk som den som kysser en krokodil godnatt. Enda skillnaden är väl att den som kysser krokodilen förmodligen aldrig gör något idiotiskt igen. Och med tanke på mina puckoparader under de senaste veckorna, så är det mycket otroligt att jag i fortsättningen kommer att leva ett idiotibefriat liv. Ibland blir det bara så fel.



Men, nog om min intelligensbefrielse för stunden. Dagen har jag spenderat med min barndomskamrat. Vi käkade thai och jag köpte en snygg klänning. Kom hem, fick ångest, spydde, tokstädade hela lägenheten, drack ofattbara mängder kaffe och rökte avskyvärt många cigg och hamnade tillslut här - i sängen - framför datorn.

Nä, nu är klockan nio och det är dags för mig att ta mina mediciner, sätta på en intressant film och slutligtvis somna (förhoppningsvis sött). Därefter vaknar jag upp till en morgondag vars förmiddag kommer att spenderas på sjukhuset där jag gör mitt mmti-test, och får reda på om jag är ett hopplöst retard eller inte (typ).

NATTINATT.

MOTSÄGELSEFULLT.

"Du ser väldigt pigg och fräsh ut idag, Zero. Men du är lite smal".

Fy fan, rent ut sagt, vilken jävla käftsmäll det kändes som. Idag har inte varit en bra dag. Det har inte varit speciellt bra sedan igår då jag vaknade upp och insåg att jag dagen innan överdoserat luftfräshörer och blivit medvetslös. Jag är inte pigg och fräsh, och definitivt inte smal. Jag är väl medveten om att jag lagt på mig nåt fruktansvärt de senaste månaderna, och det känns skitjobbigt. Tro mig, det är i princip det enda jag tänker på. Att sen få höra något som är så långt ifrån verkligheten som det går att komma, från en annan sorglig själ här på avdelningen - det känns snarare som sarkasm än komplimanger.

Rättelse: Du ser väldigt dyster och tråkig ut, Zero. Och du är lite för FET.

"GOOGLA ACT"

"Du måste fixa det här själv. Vi kan inte hjälpa dig med det här. Du blir fast i en identitet som sjuk."

Plötsligt känner jag mig som en av de gamla tanterna som lägger sig på golvet, ringer på klockan efter personal, och påstår att de ramlat och behöver hjälp upp. Han sa det som om det här vore något jag själv valt. Som om jag skulle vilja vara sjuk, och vilja vara inlagd på den här avdelningen. Som om jag försökte framkalla symptom för att bli kvarhållen. Som om min snetändning på aerosol igår skulle vara ett sådant försök.

Snälla helvete. Jag vill inte vara sjuk, och jag vill framför allt inte vara här. Vad som hände igår är något jag inte kan förstå, men ändå ångrar djupt. Det var ett av mina livs största misstag. Att vara kvar här skulle också kunna räknas till de misstagen, om det nu vore så att jag är här på frivillig basis det vill säga. Hade jag fått välja, så hade jag varit hemma, mått bra och levt livet.

Jag skiter högaktningsfullt i om han eller de tror att jag gör det här för skojs skull eller inte. Om han är så jävla pantad att han tror att jag överdoserar för att få vara kvar på avdelningen med LPT, då är han yte och cyklar på hal is - i motvind.

Just nu känner jag mig mer oförstådd och sårad än på väldigt länge.

TWITTER - FÖR ATT SÅN IDIOTI INTE FÖRTJÄNAR FLER ORD.

Åt. Kyckling + wookgrönsaker. Spydde.
=SKIT & HELVETE.

PERMIS ÄR INGEN BAGGIS.

Ja, nu har jag fått permis till och med måndag, vilket såklart känns jättebra. Däremot ska jag inte sticka under stol med att det är svårt. Jag missade frukosten imorse, åt lunch på sjukhuset efter mötet, och nu är klockan kvart över sex och jag har inte ätit sedan 12.00. Varför? Jag vet inte. Jag har varit och shoppat, inte haft tid, glömt, förträngt, skjutit upp etc etc.

Det kan ju inte hålla på såhär om jag ska bli riktigt bra. Genuint och fullt frisk, inte bara ha en sund fasad. Så vad göra nu? Ställa mig och laga mat? Det känns inte bra. Det känns inte bra alls. Jag fattar inte hur det kan gå så naturligt och hyffsat lätt att äta på sjukhuset när man får en färdig bricka framför sig, samtidigt som det blir ett jätteberg att bestiga när man är ensam hemma.

Jag ska föra matdagbok under den här permissionen också. Och jag tänker skriva en ärlig sådan. Det är ingen idé att fuska. Jag lurar bara mig själv. Så nu blir kvällens stora fråga: Kommer det att bli fler än ett mål noterat för den här dagen?

DET ÄR ALLDELES FÖR LÄTT...

...att falla tillbaka i gamla mönster. Gärna destruktiva sådana.

Ibland funderar jag ganska seriöst kring vad det egentligen är för fel på mig. Det är som min läkare säger - att jag motarbetar mig själv, omedvetet. Jag ska göra ett personlighetstest (MMTI) den 26:e. Kanske får jag några svar då? För det är det jag behöver. Svar. Jag har alldeles för många frågor och funderingar som inte leder någon vart.

Jag vill slå någon på käften, samtidigt som jag vill kura ihop mig och gråta. Jag vill skrika högt och ljudligt, all världens svordomar, men klarar inte av att forma ord med mina läppar. Varken för att skrika eller prata av mig.

Jag vet att jag inte borde vara ensam. Men är man snart 20 år så ska man klara av det. Vad gör mig så annorlunda? Varför är jag som jag är?

SHIT, vad filosofiskt det där blev. Jag bara flummar just nu. På tal om gamla mönster, ja..

SAKER OCH TING BLIR SÄLLAN SOM MAN TÄNKT SIG.

..Eller önskar sig, rättare sagt. Jag vet inte varför jag ens förväntat mig, åtminstone hoppats på, en annan reaktion från min farfars sida. Jag behövde höra vrede, förtvivlan eller kanske till och med ånger. Men de reaktioner jag framkallade hos honom var snarare sarkasm och överlägsenhet. Han fnös åt mig. Bortförklarade sig, skuldbelade mig - som så många gånger förut.

Men, egentligen visste jag att jag aldrig skulle få någon ursäkt, eller ens minsta lilla antydan av ånger från honom. Han är ett svin. Ett manipulativt svin och en gubbsjuk idiot. Det har han alltid varit. Jag minns inte riktigt allt jag fick ur mig, men jag vet att det var så pass mycket att jag kunde märka hur obekväm han var med situationen, trots hans försök att verka oberörd, förvånad och överlägsen. Så trots att jag inte fick en ursäkt, eller ett erkännande, så är ändå det viktigaste för mig är att jag fått sagt mitt. En gång för alla.

Vi tjejer måste stå upp för oss själva. För vi är bra och vi bestämmer över våra egna kroppar och hur vi väljer att använda dem. Det finns tyvärr alldeles för många rötägg därute som försöker hävda motsatsen.

ALDRIG MER.

Aldrig mer ska han, eller någon annan heller för den delen, få röra vid mig utan att jag vill det. Aldrig mer ska jag behöva höra hans röst eller låta hans svarta ögon syna mig uppifrån och ned. Aldrig mer ska han få förstöra mig. Efter fredag ska jag försöka gå vidare. En gång för alla.

Jag har inte sett honom på väldigt länge nu. Så pass länge att jag inte längre minns vilka sorts kläder han brukar bära, eller hur det ser ut i hans hem. Men jag kommer ihåg ögonen. Och jag kommer ihåg händerna. Stora, bruna händer med en guldring. Tjocka, långa, äckliga fingrar. Som har varit under mina byxor. Svarta ögon. Som så många gånger har fått mig att känna obehag.

När jag ser honom på fredag tänker jag ge igen för allt han gjort mot mig. Jag tänker titta på honom med andra ögon. Se ned på det äcklet och få ur mig det som ligger och gror på insidan. Orden kanske stockar sig, och tårarna kanske rinner, men i vilket fall som helst så tänker visa honom vad han ställt till med.

HÖJDEN AV KATASTROFAL IDIOTI.

JAG CITERAR HÄR NEDAN http://pedofil.se - DEN MEST INTELLIGENSBEFRIADE, FRUKTANSVÄRT AVSKYVÄRDA, PATETISKA RÖRELSE JAG NÅGONSIN STÖTT PÅ:

"Även om förskolebarn är mest påverkningsbara så kan barn i alla åldrar suggesteras till att involvera eller rapportera felaktiga händelser. Dessa händelser gäller inte bara vardagliga saker utan kan även gälla traumatiska händelser, inkluderat sexuella övergrepp, misshandel, våld, övernaturliga händelser med mera. Barn kan skapa allt från enstaka detaljer till hela episoder med falska minnen.

Acceptansen för pedofiler har ökat märkbart under de senaste åren, det beror på att människor har ställt sig själva en mycket enkel fråga. Varför accepteras homosexuella men inte pedofiler? [...] Barn är fyllda av en idealistisk tilltro till livet och de är redo att älska utan gränser och förbehåll, de ser världen utan alla de normativa filter som vi vuxna har och de är fyllda med inneboende nyfikenhet på livet. Deras kroppar speglar deras sinnen, barns estetiska skönhet utstrålar femininnitet, deras hy är utan motsvarighet; deras figur är slank och saknar de reproduktionsformer som vuxna kvinnor har. De innehar en estetisk renhet vilken kan jämföras med vår bild av änglar, barn är estetiskt sett de närmaste gudomliga varelser som vi har. Ängellika till utseendet men hedonistiska i sin natur, barn ser njutning som ett ändamål i sig själv och om de vore fria så skulle de uttrycka sin sexualitet på det sättet som naturen ämnade. [...] Sexuell njutning, mental tillfredställelse, orgasm, vänskap och kärlek är komponenter vilka alla bidrar till meningsfulla relationer mellan barn och vuxna. Det finns inget fel i att två älskande personer möts och njuter av varandras sinnen och kroppas, det finns inget fel i att två individer smeker varandra och viskar ömma ord, det finns inget fel i att ett barn och en vuxen utforskar de lustar som vi alla är fyllda med."

Jag är matt. Helt tom på ord. Vad är det här för vansinne? Vilka förvridna världsuppfattningar driver de människor som står bakom den här sajten och dess ståndpunkter? I vilken värld lever de som glorifierar pedofili och proklamerar för pedofilers acceptans i samhället? Barn är och förblir barn. Förhoppningsvis sunda, välmående, kärleksfulla, nyfikna barn. Lyckligt ovetande om allt som hör en vuxens sexualitet till.

Pedofiler...Jag sparkar på er när ni ligger ned. Jag föraktar er och ser ned på er. Jag äcklas av er och jag hatar er. Tårarna rinner på mig nu. På en som inte ens kan gråta. Det här upprör mig något fruktansvärt.

K SOM I KONFRONTATION.

I’ve walked this road so many years
I’ve worn down all my boots, I’ve cried all tears
So many crossroads left behind
So many choices burned into my mind

Idag har jag varit på rond. Och beslutet jag fattade efter den ronden, är ett beslut som kanske kommer att kunna påverka mitt liv för all framtid. Till det bättre. Som ni vet, så har jag sedan barnsben blivit utsatt för diverse ofredanden från min farfar. Och vad läkaren föreslog idag var att konfrontera honom. En gång för alla. Det är något jag bara drömt om tidigare, men att det en dag skulle bli verklighet hade jag faktiskt aldrig kunnat föreställa mig. Det fanns, och finns egentligen fortfarande, alldeles för mycket rädsla och ångest.

Men jag ska göra det. Jag har bestämt mig nu. Tack vare att min kontaktperson var så snäll och erbjöd sig att följa med mig. För jag kan inte göra det själv. Det skulle vara alldeles för farligt. Det är tyvärr så, som min pappa säger, att man inte kan veta vad den mannen är kapabel till. Men nu, med det otroliga stöd jag får, så känner jag mig starkare och redo att få slut på det här helvetet en gång för alla. För det är nog så, att han fortfarande gör mig illa, trots att han inte är mig nära.

JAG TÄNKER GÖRA SLUT MED MITT FÖRFLUTNA.

G FOR GIVING UP.

Ja... nu har jag spenderat en natt utanför sjukhusets väggar, och jag har haft det väldigt trevligt vill jag lova!

Men, sen ringer de till mig. Två av de skötare jag verkligen tycker om, och ber mig komma tillbaka. Tillbaka till vadå? Mat, utegångsförbud och ständig tristess. Jag vill inte. Men min svaga punkt, min väldigt svaga punkt till och med, är när människor vädjar till mig. Jag är inte sån av naturen, att jag inte berörs av det. Jag mår fysiskt och psykiskt dåligt av att bryta mot regler. Det låter kanske dumt, jag vet, men när folk är arga på mig för något som jag vet att jag är ansvarig för, då mår jag inte bra.

Sen ringer mitt lilla hjärta där uppe på avdelningen, den andra ätstörningspatienten, och lovar mig att den här dagen kommer bli den bästa någonsin på psyket. Hon sitter ju där hon också, och får inte gå ut hon heller. Och vore det inte för henne och det faktum att jag åtminstone kan ha tråkigt med någon annan, då hade jag inte kommit fram till det val jag nu har gjort.

JAG GÅR TILLBAKA.

V FOR VICTORY.

...OCH M FÖR MADNESS?

Jag sa ju det. Att jag skulle därifrån på något sätt. Det var läkarrond idag. Allt hade gått så bra. Helgpermisen klarade jag galant, både mat och ångestmässigt. Jag förberedde mig på ännu en permission, och gick in i rummet med ett leende på läpparna. När jag kom ut var jag inte alls lika glad. På grund av en panikångestattack igår kväll, tyckte läkaren att jag inte skulle få gå på permis alls. Ingen skolgång. Ingen utgång. Över huvud taget. Fast på den låsta avdelningen en hel vecka.

Jag fick panik, så klart. Det var inte alls vad jag hade väntat mig. Jag som kämpat så jäkla hårt! De fattar inte att jag slits mellan min onda och goda sida varje minut av min tillvaro. När ångesten väl lyser igenom och tar över, som den gjorde igår, då är det helt plötsligt en tillbakagång som i det här fallet belönades med indragningar av precis allting. Jag blev så jävla ledsen. Kände mig så jävla liten och hjälplös.

Än en gång drabbades jag av panik. Jag kände ångesten slita mig mitt itu. Behövde ut. Bort. Behövde vara ifred. Och jag vet, nu med facit i hand, att jag gjorde fel. Men jag kunde inte stoppa paniken. Jag stack. Väntade tills de öppnade dörren och sen sprang jag. Nu är en polisanmälan gjord och jag vet inte vad som väntar mig. Men just nu orkar jag inte göra något åt min situation. Jag är så jävla less på sjukvården och att vara under LPT.

Jag är inget barn längre. Även om jag kanske beter mig som ett ibland.

NU FÅR DET VARA NOG.

...Och nej, det här är inte ännu ett inlägg om hur jag ska besegra ätstörningen. Det här är ett inlägg om hur jag ska besegra sjukvården och mitt LPT, för tro mig, väldigt snart tänker jag lämna det där stället för gott om jag så ska fly landet.

Jag blir så trött på att behöva vara där. Det finns ingen frihet. Att behöva fråga om lov för att gå ut med vänner eller få vara hemma i sin egen lya, det hör definitivt inte vuxenlivet till. Även om man får permis och är hemma en del, så ligger alltid tanken där och gnager, om att man ska tillbaka till den låsta avdelningen och leva som ett djur i en bur.

Och nu vet jag att jag låter jäkligt bitter och otacksam, eller vad man nu ska kalla det, men jag måste få luft snart. Jag måste få bestämma över mitt liv själv.

To be or not to be.

LÅNGA DAGAR, MÖRKA NÄTTER.

Sitter i min säng här på sjukhuset nu, och har just kollat på guldbaggegalan. Jag är alltså fortfarande inskriven. Tydligen hade de inte bestämt sig på länsrätten ännu, om mitt LPT ska skrivas av eller inte. Och att vänta på det beskedet är fruktansvärt jobbigt. Framför allt att vänta just här. Det har varit en lång dag.

Det blir lite jobbigt ibland. Det är påfrestande att slitas mellan två viljor. Jag vill, och jag vill inte. Men jag vill. Jag måste nog inse att jag alltid kommer att vilja gå ned i vikt. Jag måste kanske också förstå att det inte betyder att jag måste lyda den viljan. Då skulle allt bli ett helvete igen. Som så många gånger förut.

Och det är verkligen dags för en ändring nu, som jag sagt tidigare. Och jag står fast vid det.
Godnatt.

SPEGELMONOLOG.

"Du har inte tjocka lår. Din mage är helt normal. Du ser inte gravid ut. Du är jävligt snygg!"

...Så patetisk har jag nog inte känt mig på länge, som när jag stod framför spegeln tidigare idag och försökte jobba lite på mitt självförtroende. Om jag trodde på alla komplimanger jag öste ur mig kan jag väl inte påstå, men jag fick mig ett gott skratt i alla fall - och sånt förlänger ju livet har jag hört.

Mamma ska snart laga mat här hemma så jag sitter och förbereder mig mentalt. För övrigt har jag inte fått besked angående LPT:t än, men det kommer väl under dagen. I hope.

Hej för nu.

FRI SOM EN FÅGEL.

...Nej, LPT:t har inte gått ut. Eller snarare så vet jag inte hur det blir än. Beslutet kom inte idag, utan imorgon. Men, jag har fått en helgperm så nu sitter jag hemma i lillebrors rum, och det känns så skönt att slippa spendera natten på dårhuset.

För övrigt har min nya livsstil - den friska - gått rätt bra hittills. Slarvade något med middagen här hemma förut, men det ska jag försöka ta igen till kvällsmålet. Jag kan ju inte påstå att jag helt plötsligt blir fri från ångesten bara för att jag bestämt mig för att bli frisk, men jag tänker kämpa emot den allt vad jag bara kan.

Yes, det var väl det for the minute. Nu ser jag fram emot en kväll med la familia. Underbara människor!

A NEW SUN IS RISING.

Ja, nu är det dags. Jag har väntat så länge. För länge. Lidit för saker som inte är mitt ansvar. Tagit skit jag inte förtjänat. Jag tänker göra slut med mitt förflutna nu. Här och nu. Jag tänker börja leva igen.

Aldrig mera värdera mig själv utifrån vilka siffror vågen visar. Aldrig mer svika mina nära eller mig själv genom att inte äta. Det är självdestruktivt, ont, och har aldrig löst några problem. Snarare skapat problem. Jag var inte en bättre människa när jag vägde X antal kilon. Jag var inte lyckligare, inte friskare. Jag var inget annat än en slav under ett sinnessjukt tankemönster. Och framför allt - jag var inte fri.

Jag vill ta tillbaka det som var mitt. Livet. Jag vill ta vara på det som är jag, innerst inne, och åstadkomma något utifrån det. Jag vill hitta mig själv, min identitet, och vara en bra människa. Jag vill tycka om mig själv, precis så som jag är. För jag är värd det, och jag duger.

Det är nu eller aldrig.

ABSOLUT AMBIVALENS.

...Om ni nån gång tvekat, menar jag..

Hittills har dagen varit okej, åtminstone fram till lunch. Jag gick till skolan och gjorde färdigt ett tungt historiaarbete, och det känns verkligen bra att vara igång igen. Den här gången tänker jag göra klart allt en gång för alla. Kom tillbaka till sjukhuset efter att ha haft en nattpermis. Kände med en gång hur modet sjönk och jag bara ville tillbaka hem igen. Imorgon kommer beslutet från länsrätten. Imorgon.

Och om mitt LPT inte går ut då - och jag därmed antagligen inte får åka hem - då kommer en viss undertecknad att bli mäkta besviken. Jag vet i ärlighetens namn inte riktigt hur jag skulle klara av ett sånt beslut faktiskt.

ME AGAINST THE WORLD.

Ja, så känns det ibland. Hade nyligen ett samtal med min advokat, som tycker att LPT:t ska få sitta kvar med tanke på hur det gått tidigare. Shysst uppbackning man fick där, tänkte jag.

Hur som helst... nu sitter jag och väntar in länsrättsförhandlingen som skall vara om tio minuter. Jag har ju gjort det förut så jag är inte nervös, men det är ju aldrig trevligt direkt.

Får nog bli en kopp och en cigg innan.
Wish me luck mina vänner!

NI HAR RÄTT.

...Ja, ni har så jävla rätt.

Jag är värd något bättre än det här. Jag är värd att få må bra och kunna njuta av livet. Den här gången varken orkar eller tänker jag misslyckas. En dag måste jag ju trots allt ta beslutet att bli frisk på riktigt, och den dagen tänker jag inte skjuta på längre.

Nu vill jag kliva ut ur den här skuggan.

DET ÄR SVÅRT MED FYNDIGA RUBRIKER.

Sitter i min säng, ihopsjunken framför datorn. Sjukhuset innebär en evig väntan. Väntan på att kvällen skall komma och man kan få gå och lägga sig. Sen är det en ny morgon, och en ny väntan.

På tisdag är det i alla fall dags för länsrättsförhandlingar angående mitt LPT. Det lär inte hålla i rätten, och jag hoppas att jag får åka hem när beslutet kommer. Jag blir så avtrubbad här... så nere. Och den här gången vill jag verkligen försöka åka hem utan att ha i tanken att jag måste gå ned i vikt det första jag gör. Kanske har jag fattat nu, att det bara går åt helvete med allting då. Vänner, familj, skola, ja - hela kittet far åt pipsvängen när jag sätter den sidan till.

Det får bli ändring nu. Det är dags för mig att växa upp. Livet är mitt.

IT'S EMOTIONAL.

Det har, som överskriften antyder, varit en känslosamt jobbig dag. Åtminstone eftermiddag. Jag gick hem för att hämta grejor inför skolstarten imorgon, och det räckte att komma innanför dörren till det paradis som jag kallar min lya, för att jag skulle få en nästan outhärdlig hemlängtan.

Det var med tunga steg som jag gick tillbaka till sjukhuset, och bröt ihop totalt när jag insåg hur ensam jag är. Ja, nu låter det fruktansvärt mycket som om jag tycker synd om mig själv, men det är faktiskt så att man till slut blir mol alléna när man håller på så som jag gör. Mina närmsta vänner har sagt upp kontakten. Jag hoppas att det bara är tillfälligt. Mamma vägrar att ha mig hemma längre, eftersom ingen av dem orkar. Och det känns tungt. Det känns så jävla tungt.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen och tänker ge upp... Nej, det tänker jag faktiskt inte alls. Jag tänker kämpa nu. Jag tänker kämpa hårt som bara fan för att komma ut och vakna till liv igen. Livet är mitt, och det skall inte få styras av nån idiotisk sjukdom längre.

DET HÄR ÄR SISTA GÅNGEN.

...NÅGONSIN, som jag ligger inne.

Att komma innanför de här dörrarna igen kändes fruktansvärt jobbigt. Inte bara på grund av att jag måste äta, utan för att jag känner mig så instängd och avtrubbad här. Jag vill leva, på riktigt, där ute.

Nu ska jag strax göra mig i ordning inför ett möte på skolan. Det är dags att börja nu. Och jag kommer att göra allt som står i min makt för att klara av skolarbetet och gå ut med bra betyg. Idag beslutas om mitt LPT får kvarstå eller om det tas bort. Och om det tas bort och jag skriver ut mig, då ska jag fanimej börja mitt liv igen. På riktigt!

NEVER SAY NEVER.

...Det är väl något jag lärt mig nu.

Läkarbesöket slutade med att jag fick välja mellan att åka till psykakuten frivilligt eller med polis. Det tog emot, men givetvis gjorde jag det frivilligt. Väl där undersöktes jag igen och hade sedan en diskussion med läkaren om läget. Jag blev inlagd under hot om LPT.

Så nu sitter jag här i sjukhussängen igen. Jag har utav en läkare jag träffade igår, fått fyra dagar på mig att bevisa att jag klarar av att äta, så kanske vårdintyget (som jag fick senare) skrivs av. och jag kan åka hem. Och just nu vill jag härifrån så jävla mycket att jag kan göra vad som helst, och i det här fallet gäller det att äta, hur mycket det än tar emot.

Kram

BLINKA BLINKA LILLA IDIOT.

Ja, nu har de varit här igen, käringarna.

Jag gjorde mitt allra bästa med att se pigg, fräsch och allert ut, men utan större framgång. De envisades med att ringa en läkare eftersom de "inte vill ha min död på sitt samvete". Så fruktansvärt löjligt, ursäkta mig. Jag kommer INTE att dö! Och jag behöver INTE någon doktor! Jag vill LEVA, och jag vill bli SMAL. Meningen var ju att de skulle få i mig, eller jag skulle få i mig, en ND under deras besök idag. Dessvärre låg den drycken, tillsammans med lite annat smått o gott, i soporna sedan tidigare idag.

Så nu kommer farbror doktor hit om en dryg timma. Yippeee. Upptaderar om läget efteråt.

RUNNING TO THE EDGE OF THE WORLD.

...Ja, till och med Marilyn Manson kan ha riktigt fina texter. Det är en sjukt bra låt, och den ger mig verkligen motivation att fortsätta kämpa. Ibland.

..Säger jag och sitter här med mitt kaffe, invirad i en halsduk och mössa trots att det är 25 grader varmt i lägenheten. Idag hjälper nog ingen låt i världen tror jag. Fryser som en mört i en bottenfryst sjö och orkar knappt hålla huvudet uppe. Har ångest inför mobila teamet som kommer till mig senare idag. Jag vill helst inte öppna dörren.

JA! Här var det gott om kämparglöd! Nja... men jag lovar er och mig själv i alla fall, att jag aldrig, aldrig, aldrig mer kommer att hamna på sjukhus. Nu blir det sims 3 och ytterligare en kopp.

PUSS PÅ EDER.

ALLA SVORDOMAR I VÄRLDEN.

Ja, nu är jag arg vill jag lova. Besöket var fruktansvärt. Två tanter kommer instövlande och ber mig ta fram en ND och dricka upp den. Bara sådär. Jo, tjena. Här har jag inte ätit på 5 dygn och så vips, tror två främlingar att jag häller i mig 300 kalorier bara sådär. Det gjorde jag förstås inte. Efter en ny överenskommelse - nämligen att de kommer klockan 16.30 imorgon och försöker med samma sak - så gick de tillslut.

Om jag inte vill att ni kommer hit då? Frågade jag. Jo, de kan ju inte tvinga sig på mig, lät det, men om jag inte skulle vara hemma eller öppna dörren så drar de in polisen och kanske till och med får mig inlagd. Hur jävla frivilligt är det då?!

Jag fattar inte hur jag kunde gå med på det här. Nu fick jag dessutom reda på att de hade mig som "uppdrag" i en veckas tid. EN VECKA! Jag vill inte! Jag vill bara lägga mig under täcket och få vara ifred! För alltid!

LÄGET I NULÄGET.

Kom just hem från sjukhuset. Mina händer är så frusna att det tar evigheter att trycka ned tangenterna. Det är verkligen snorkallt ute! Sitter och värmer mig med en kopp kaffe.

Det gick väl sådär om jag ska vara ärlig. Först träffade jag en sjuksköterska som ville få mig att bryta fastan. Jag blev ju inte direkt förvånad, men däremot rädd. Jag kan ju inte bara börja äta igen! Så skrek en röst inuti mitt huvud. Nähä, säger en röst nu, när ska jag göra det då? Sjuksköterskan sa att mitt hjärta inte kommer att klara en månad om jag skall fortsätta såhär. Jag vet det. Innerst inne så vet jag det. Det är bara det att det är så in i helvetes svårt att sätta tänderna i något nu när jag "klarat" mig utan så länge.

Sen bestämdes det, efter att jag tackat nej till inläggning, att jag skall få besök av "mobila teamet" ikväll och under helgen. Att de ska hjälpa mig att bryta svälten. Ärligt talat så tror jag inte speciellt mycket på det. Jag försökte dricka en ND förut, men lyckades bara pilla sönder sugröret. Men vi får se hur det går. Nu ringde hon igen, sjuksköterskan, och hotade med inläggning om jag inte börjar äta ikväll. Men vad som än händer, och om jag väljer att äta eller inte, så ska jag för allt i livet inte tillbaka till sjukhuset igen. ALDRIG!

Jag vill inte ha det såhär, men jag tvingas nog snart inse att om jag inte gör något åt min situation så kommer jag aldrig ur den heller.

THANK'S FOR MAKING ME A FIGHTER.

Har bråkat med mamma igen. Hon ringde upp och började skälla ut mig. Beskylla mig för att göra alla i min närhet illa och visa noll hänsyn för henne och alla som vill hjälpa till. "Är det så du vill ha det så ska du få det så", sade hon, när jag slängde på luren i ren frustration och uppgivenhet.

Men jag vet mycket väl. Jag vet mycket väl hur andra får lida på grund av hur jag beter mig. Och jag vill faktiskt inte att det ska vara så. Att se hur jag får andra att må dåligt, gör mig ännu sämre och än mer självhatisk. Och när jag hatar mig själv, då hjälper i regel inget annat än att sluta äta. Det är väl det som är problemet kan jag tro, att jag "botar" mina problem med svälten. Den får mig, trots all skit den lett mig in på, att må bra med mig själv. Åtminstone för en stund. Och den stunden är värdefull för mig, oavsett vad konsekvenserna blir i längden.

Sjukhusbesök om några timmar. Och allt jag oroar mig för är hur min kropp ska klara av att ta mig dit.

UNBREAKABLE.

Eller? Nä, kanske inte. Men fint som snus vore det!

Öronen susar. Tjoff, tjoff, tjoff, säger det, och hugger till i bröstet och ut i hela kroppen. 2-3 ggr var tredje minut ungefär. För någon sekund försvinner syn och hörsel. Jag undrar om det beror på att jag slutat med mina mediciner eller om det kan ha med vätske- eller näringsbristen att göra? Någon som känner igen symptomen? Försöker i alla fall just nu råda bot på det genom att dricka en dl citronvatten.

Imorgon skall jag tydligen på sjukhusbesök igen. Jag ska träffa en sjuksköterska och en sjukgymnast. Om jag kommer upp och ut ur lägenheten, that is. Det är ju nån kilometer att gå, varav de sista 100 metrarna består i uppförsbacke (i vilken jag i sådana här tillstånd brukar få stanna och vila x antal gånger...) Snacka om weakness på mig alltså.

Nä, nu är citronen uppdrucken och jag känner mig genast fylld av krafter. Jag skulle nog kunna springa ett marathon i snöyran. Eller åtminstone träna lite pilates och storstäda lägenheten? Eller ringa upp en gammal bekant och ta en fika och äta en stor kanelbulle med socker på kanske? Eller varför inte beställa hem pizza och bara ligga och slappa istället?

Jag är ju så urbota dum att jag inte kan låta bli att le åt mig själv. Nej, ovanstående var nog mest önsketänkande faktiskt. Jag ska vara glad om jag orkar mig fram till dvdn och får satt på en film.

Ha en fin kväll allihop.

ALDRIG MER.

Jag vill aldrig mer må dåligt. Ibland undrar jag vad fan jag har gjort för att förtjäna att må såhär. Eller, rättare sagt, jag frågar mig själv det i princip hela tiden. Men, som vanligt när jag frågar mig själv någonting, så får jag inga intelligenta svar.

Mamma ringer. Till och med pappa ringer. De har gaddat ihop sig om att tro att jag är suicidal igen. Men det är jag inte. Just nu känns det snarare som att jag är beredd att ge upp, och se vart det tar mig. Jag orkar liksom inte kämpa i någon riktining alls, varesig konstruktiv eller destruktiv. Jag bara är, liksom.

Och om det ändå vore så jävla enkelt att rycka upp sig, att ta sig i kragen. Kämpa på, kämpa hit och kämpa dit. Men för att komma någonstans med sitt kämpande, så tror jag att man måste ha något att kämpa för. Något som väntar i slutet av tunneln. Och tills dess att jag hittar det, så kommer jag bara att flyta med.

Kalla mig vek. Jag håller med.

DET ÄR SLUT.

Det är slut på allt nu.

Vilken självömkande jävla drama queen jag känner mig som. Om jag vore på minsta humör så skulle jag skratta åt mig själv. Jag vet inte vad som händer, förutom att allt - som överskriften antyder - är slut. Jag känner mig kall. Jag känner mig tom. Bottenlös. Jag skakar. Jag vet inte ens varför jag sitter här och skriver. Det är väl förmodligen för att jag vänder mig till de som aldrig svikit mig. Er. Och dig? Jag måste få ut mina känslor till någon, om det så är till några jag aldrig träffat. Jag vill inte vara ensam i det här.

Ingen annan orkar med mig längre. Inte en gång till, säger de allihop. Men vad de inte förstår är att jag inte orkar med mig själv heller längre. Och det är därför det blir såhär.

Jag vet inte ens vad jag skriver. Tankarna är någon helt annan stans men jag kan inte beskriva var, för jag ser det inte.

Vad fan håller jag på med?

JAG ÄR STARKARE.

Försöker intala mig själv att jag är starkare än allt som försöker dra ner mig. Det största problemet med att vara utskriven är väl just det, att det finns inte speciellt många andra än jag själv som kan säga det till mig. Och mig själv kan jag inte riktigt lita på än, tyvärr.

Trots att jag vet att jag inte var lyckligare vid x antal kilon, utan snarare tvärt om, så vill en del av mig tillbaka. Kommer det alltid att vara så? Kommer jag aldrig att bli nöjd och gilla läget? Nu, enligt älsklings våg, har jag ett BMI på 19.7. Ett normalt BMI med andra ord. Varför kan jag inte nöja mig med att vara normal? I mitt hjärta vill jag ju inget annat än att se ut som alla andra. Men huvudet säger en annan sak. Fet, värdelös, äcklig. De tre ord som på något sätt blivit ett mantra för mig, och som ständigt upprepas inom mig då jag äter, har ätit eller funderar på att äta.

- Älskling, för varje kilo du lägger på dig så kommer du att bli ännu vackrare.

Och då undrar jag: varför ska det vara så svårt att ta till sig, när det är honom jag litar på mest av allt?

AMBIVALENT, ja. Så var det.

NYTT JÄVLAR ANAMMA.

Hej och välkommen tillbaka, säger jag till mig själv! Och tack för alla fina kommentarer jag möttes av när jag loggade in för första gången på några månader nu! Ni känner ju mig vid det här laget, och vet att det värmer otroligt mycket. Jag har saknat er!

Men, nu är jag tillbaka som sagt. Det var en mycket klok kvinna som väckte tanken att börja blogga igen. Och om du läser det här nu så skickar jag en enorm cyberkram, för med din hjälp har jag nu lyckats vända den här dagen!

Hur som helst.. jag har skrivit ut mig igen. LPTt övergick till ett HSL efter någon månad av mycket starkt jobb från min sida (FAKTISKT!). Och även om jag dagar som dessa inser att det var ett alldeles för snabbt beslut att ta, så måste jag ju tids nog klara det här själv, och varför inte nu? Det vore ju underbart att kunna leva ett liv som en människa och klara sig själv. Utan självhat och ångest. Något som för så många är en självklarhet. Så nu har jag samlat krafter, efter att tidigare idag ha varit ett ras. Nu jävlar, ska jag klara av det här, utan att vare sig hamna på sjukhus igen eller göra mig själv illa på annat sätt.

Ikväll blir det mys med älskling, och nu ska jag ta en dusch. Men jag säger, för första gången på länge, på återseende kära vänner! Jag är tillbaka!

PLATT PANKAKSFALL.

Inlagd. LPT. Igen.

Ursäkta bloggtorkan, men just nu orkar jag knappt med något annat än att äta och sova. Men, alla finingar där ute, jag återkommer. Förhoppningsvis i bättre fysik.

Kram på er,
Zero

TJIPP OCH VÄLKOMNA TILL HELVETET.

Åh, nu har mitt bredband varit ur funktion så nu har jag inte kunnat blogga på länge, därav dålig uppdatering! Sitter just nu på ett bibliotek i stan och tiden går snart ut här, så det får bli en kort uppdatering.

Läget just nu är, som rubriken antyder, inte helt på topp. Jag har "gått ner mig" ganska rejält tror jag. Inte ätit sedan i fredags och har till råga på allt börjat samla på mig vätska igen. Jag har alltså gått upp, och även om det bara är vattenvikt så gör det själva ätandet fruktansvärt svårt. Imorgon ska jag tillbaka till sjukhuset, och då hoppas jag innerligt på att proverna fortfarande är någorlunda stabila. Mardrömmen vore att bli inskriven igen, även om det för tillfället är mina nära och käras högsta önskan. Det låter hemskt drastiskt, men med tanke på att jag inte kan få i mig näring så vill de att jag ska få hjälp med det.

Och förlåt för att jag varit så dålig med att svara på era kommentarer. Jag ska göra det så fort jag får mer tid, alternativt får tillbaka mitt internet. Tills dess får ni ta hand om er, alla fina. Det ni skriver får mig att må bra. Tack.

KRAM Zero

DEBATTEN FRÅN HELVETET.

http://www.dn.se/opinion/debatt/ingen-har-ratt-att-strunta-i-barnens-egna-rattigheter-1.981535

Jag satte på TVn och blev helt stum. På ettan pågår just nu en debatt som ovanstående artikel behandlar. Det handlar om en nioåring som utsatts för psykisk och fysisk terror av sin pappa, och fallet visas nu upp i TV. Somliga av de debatterande är eld och lågor och tycker att all sorts exponering av barns privatliv inte hör hemma i händerna på en miljonpublik. Inte enbart i dessa genrer utan även i t e x "Ensam mamma söker". Andra, bland annat Katrin Zytomierska, anser att det är upp till föräldrarna att bestämma vad de anser vettigt att utsätta sina barn för, och att de familjer som ställer upp och går ut i TV med att de har problem, är otroligt starka.

Det är ett sjukt svårt ämne att behandla. Själv anser jag nog att det finns "olika grader i helvetet", som en kvinna uttryckte det. Jag kan tycka att program som "Ensam mamma söker" är helt okej vad beträffar barnens exponering, eftersom det är ett program som handlar om att hitta kärleken och en ny förälder, vilket barnen kommer att "utsättas" för varesig det sänds i TV eller ej. Däremot tycker jag att program som "S O S Familj" och den dokumentär som gjordes om nioåringen, är något i grövsta laget. Jag tror inte att en nioåring själv kan välja och förstå följderna av att vara "offer" för en medieexponering som handlar om barnets psykiska ohälsa, särskilt inte när den uppenbarligen redan hänger på en skör tråd. Jag tror och tycker, och det är endast min personliga åsikt, att de här programmen borde censureras eller rent av strykas för barnens intigritets skull.

Vad tycker ni?

OOOPS.

- 2.3 kilo. På en vecka.

Men hey, jag skriver ju här, vilket betyder att jag fortfarande är hemma. Kalium och natrium m m får jag svar på under eftermiddagen. Hoppas vid Gud eller någon annan allsmäktig makt att de var okej. Jag är...confused.

THIS IS IT.

Nu gäller det, på ren svenska. Jag är påväg att gå upp till sjukhuset nu, för att väga och ta prover. Jag är livrädd. Med tanke på hur lite jag ätit den här veckan, och det faktum att jag enligt vågen här hemma gått ner 1.9 kilo sedan sist vägning, kommer läkaren förmodligen inte bli speciellt glad. Jag kan visserligen dricka vatten, men det märks ju direkt på blodtrycket och dessutom förbättrar de inte blodproverna och det är ju dem som är viktiga. Nu när jag snart är normalviktig d v s. Det är ungefär 4-5 kilo kvar.

Igår fick jag dock ett slag i magen. Jag tog kort på mig själv, och såg för första gången att jag verkligen är smal. Det såg nästan äckligt ut, och fick mig att må illa. Jag hoppas att det är ett steg i rätt riktning.

Keep em crossed för mig nu, mina kära.

NERVOSITET OCH FRUSTRATION.

Imorgon är det dags för återbesök på ätstörningsenheten. Det blir vägning och blodprover. Jag är nog mest nervös för proverna tror jag. Vikten har gått ner, över ett kilo sedan jag skrevs ut, men sånt kan man ju inte rå för. Eller, visst kan man göra det, men jag menar att den går ju liksom upp och ner av sig själv också. Proverna däremot, har jag ingen aning om hur de är, och dessutom är det dem som är farligast. Har mina värden blivit ännu sämre kanske jag riskerar inläggning igen. Och det, mina vänner, vill jag verkligen inte.

Läste några rader i min nya almanacka förut, där de ägnat två hela sidor åt information om hur långt man behöver gå för att förbränna vissa livsmedel. Blev både intresserad och förbannad. Jag menar, egentligen hör väl inte sånt hemma i en almanacka, snarare i en bantningstidning?! Här får ni ett utdrag:

Chips, 10 st - 2 km
Popcorn, 4 dl - 1 km
Pommes frites, 10 st - 4 km
Pizza, 1 st - 10 km
Pralin, 1 st alladin - 1 km
och så värstingen: 1 chokladkaka, 100 g - 11 km

DEN TOTALT ÄRLIGA SITUATIONEN.

Okej, nu tycker jag att det är dags för ett smärtsamt ärligt och utförligt beskrivande av mitt status just nu. Och förlåt om det kommer att göra er besvikna på mig, men jag känner ingen som helst anledning att ljuga för er.

Jag tror att det är så att när man är ung, då ser man inte på livet som något man en dag ska tvingas skiljas ifrån. Och det kan ju vara jättebra. Men, i mitt fall är det också det som är problemet. Ett av dem. En faktor som, ursäkta banalt och gammalt uttryck, sätter käppar i hjulen för mig. De hjul som ska rulla för att jag ska må bättre en dag. Jag har två mål. Att bli frisk är det första. Att gå ned i vikt är det andra. Och som nuläget är, blir mitt andra mål starkare för var dag som går. Jag är helt uppriktig när jag säger att jag inte kommer att klara av det här på egen hand. Och jag är lika uppriktig när jag säger att jag inte ens vet om jag vill längre.

Jag tänker på min framtid väldigt ofta. På vad jag ska jobba med, på familj och på hur allting ska bli. Jag planerar mycket i mina tankar. Men framtiden är till för de som lever. Varför jag inte kan ta till mig det just nu, det kan jag inte svara på, men det gör mig både livrädd och förkrossad.

NI ÄR UNDERBARA.

Jag ville bara att ni ska få veta det. Att jag uppskattar era kommentarer så otroligt mycket. Det värmer i hjärtat, hur kliché det än må låta.

Jag orkar inte skriva just nu, men jag återkommer.

STOR KRAM

DET FINNS EN GUD.

ELLER?

Uttrycket "som en blixt från klar himmel" har förmodligen aldrig passat bättre i mitt liv än i går. Tro det eller ej, men just i detta nu sitter jag inte i min stålanordning till sjukhussäng och knappar på tangenterna. Nej, jag är hemma. Hem ljuva, underbara, fantastiska hem. Läkaren tog in mig på samtal igår förmiddag. Skäll för att jag i smyg öppnar toadörren, tänkte jag, men oj så fel jag hade.

Hon ger upp hoppet om mig, för nu. Jag har ingen sjukdomsinsikt och behandlingen biter inte på mig, hette det. Så jag blev, på ett vänligt och bekymrat sätt, kicked out. Och jag blev själaglad. Först. Sen orolig. Sen själaglad. Just nu är jag mest själaglad. Friheten är helt otroligt vacker att uppleva igen. Samtidigt som jag sitter här, tio över åtta på morgonen, och vare sig jag vill det eller inte struntar i att äta frukost.

Mina händer är kalla. OJ. Det spridet sig en känsla i kroppen som inte går att beskriva. En känsla jag försökt förtränga under mina månader som instutionerad. Det känns bra. Det känns dåligt. Jag är, mina vänner, ambivalent.

KNOCK, KNOCK, KNOCKING ON TOILET DOOR.

Yes, min toalett hålls ju som jag kanske skrivit låst dygnet runt nu för tiden, vilket är NÅGOT enerverande när man verkligen behöver gå på toaletten. Jag kan ju förstå att de vill hindra mig från att kräkas, med tanke på hur dåliga provsvaren från i måndags var, men två timmar efter måltider behöver den ju inte vara låst?! Frustrationen bidrog dock till att det tog mig ungefär två minuter att lista ut att allt man behöver är en hårnål eller en sticka, och voíla - sesam har öppnat sig.

Detta har skapat irritation bland personalen, och jag ska allt försöka skärpa mig, men det är ju inte speciellt roligt att varken kunna duscha eller gå på toaletten själv...

Nu ska jag upp och dricka morgonkaffe. Innan 07.00 är nog den bästa stunden på dagen tror jag.

KRAM!

SO FAR, PRETTY GOOD.

Det har gått bra idag. Jag har ätit alla mina mål hittills och nu återstår bara "kvällsfikat" som för min del blir 2 dl vaniljyoghurt, 1 dl müsli och 1/2 äpple. Relativt överkomligt. Till middag fick jag kummel med något spenatliknande uppepå, och potatis med haricot verts. Det var helt okej gott.

Nu blir det fantastiskt roligt här i sjukhussängen vill jag bara be om att få tala om. Jag ska spela sims 3...

SABLAR OCKSÅ.

...Rent ut sagt. Gårdagen och gårdagens rond blev inga höjdare. Jag siktade mot fågel, eller åtminstone mittemellan, men det blev fisk av alltihop (okej, något skumma metaforer kanske). Det hade visat sig på ett av mina blodprov att mitt kaliumvärde sjunkit drastiskt sedan sist provtagning, och att jag hade fått näringsbrist i form av urdåligt B12. Och hur det går ihop med en god kosthållning var ju förstås både läkare och dietist något skeptiska till. De drog slutsatsen att jag spyr, trots att jag bevakas och trots att min toalett är låst en timma efter varje mål.

Resultatet blev i alla fall att jag inte får gå på en enda permis under den här veckan, just för att de ska vara säkra på att jag inte spyr. Dessutom håller de min toalett låst under hela dagarna från och med nu, och varje gång jag ska gå på toaletten måste någon vara med, oavsett vilken tid och om det är i samband med mål eller inte. Så gick det med de planerna...

Något butter Zero säger godmorgon och önskar er alla en fin dag i alla fall.

UPPE MED TUPPEN.

Jag har lyckats vända på dygnet, eller rättare sagt, lyckats dra på det några timmar. Nu för tiden somnar jag som en stock mellan 21.00 och 21.30, och vaknar alldeles utvilad någon gång runt 05.00 varje dag. Men jag gillar doften av nybryggt kaffe på mornarna, för att inte tala om morgonciggen, så det gör mig inte speciellt mycket.

Idag är det rond med läkaren. Jag hoppas på att få en hempermis så jag kan få sova hemma. I helgen fick jag lov att sova hos min bästa vän, vilket gick relativt bra, så nu får ni hålla tummarna för mig!

Uppdaterar om hur det gick lite senare. Puss på er alla fina.

JÄVLAR ANAMMA.

Ja, precis så känns det just nu. Att nu jävlar får det börja hända grejer i Zeros tillvaro. Efter att ha diskuterat min utveckling med en i personalen, som helt enkelt svarade att jag nog inte utvecklats ett dugg sen jag kom hit, känner jag att jag måste börja kämpa hårdare.

Ja...det känns till och med bra att skriva det - att jag gått upp 0.5 kilo sedan förra måndagen. Visst, det var skittufft i morses (även om jag som vanligt förväntade mig + 2 kg...) men nu känns det helt okej.

Fler permisar, sondavlägsning och lösare tyglar - här kommer jag!

LIVET ÄR FULLT AV...

...BRUTALA UPPVAKNANDEN! (Mycket klokt citat av en tyvärr inte längre speciellt klok medpatient)

Slog idag upp mina ögon klockan 05.00. Efter att ha däckat innan tio igår så kände jag mig utvilad och traskade bort till rökrummet, där kylan väckte mig så häftigt att jag knappast kunde somna om. Jag har spenderat tiden fram tills nu med att kolla på bävrar på kanal ett och duschat länge. Morgonar är rätt sköna ändå.

För övrigt har jag gått ned i vikt. IGEN. Jag kan inte förstå det. Det gör mig som vanligt både överlycklig och frustrerad. Ambivalens var det, ja.

Nu är det strax frukostdags, och sedan ska jag invänta en av mina bästa vänner som kommer och hälsar på. Det är sjukt hur mycket man kan sakna någon alltså.

Puss på er

SVININFLUENSA.

Nej...jag har inte fått den. Däremot har jag nu blivit vaccinerad för första gången (ska ta en dos till om tre veckor). Jag fick vara avdelningens försökskanin och ta vaccinet först så jag kände mig lite speciell ;)

Nej, nu ska jag sondas igen. De väntar så jag får väl kubba på. För övrigt är humöret bra idag. Kanske är det de antideppressiva som börjar visa effekt?

SJUKDOMSINSIKT.

De säger att jag saknar det. Men hur kan de vara så säkra på det? Jag vet att jag har diagnosen anorexia nervosa, men jag är inte alltid överens med dem om att jag verkligen är sjuk. Jag vet att jag inte äter lika mycket som de flesta andra kanske gör, men skulle det inte kunna vara fråga om vanlig bantning, och inte någon sjukdom? Hur vet de egentligen att just jag är sjuk?

Och nej, jag håller inte med om att jag är smal och jag håller absolut inte med om att jag behöver gå upp i vikt. "Felaktig kroppsuppfattning" säger de då. Men tänk om det helt enkelt bara är så att jag inte är nöjd med hur jag ser ut? Tänk om det är så att jag ser mig precis så som jag är, och tycker att jag behöver gå ned? Varför ska de då stoppa det och hindra mig från att bli fullt nöjd med mig själv?

Om det fanns ett svar på de här frågorna, då skulle jag väldigt tacksam ta emot det.

JAG HADE GÅTT NER.

- 1.7 kilo.
What the...

MÅNDAG = VÄGDAG=SKITDAG.

Japp, det låter i mina öron som en rätt passande förkortning på hur känslotillståndet är just nu.

Jag hatar att väga mig. Det är något av det värsta jag vet. Först rädslan över vad siffrorna skall hamna på, och resultatet blir antingen himmel eller helvete. Det är underbart när siffrorna visar nedåt, men fruktansvärt när jag har gått upp. Vad mycket enklare det vore om jag ändå kunde hålla med personalen och känna tvärt om.

Det är tio minuter kvar nu.

GNÄLLSPIK.

Jag vill bara gråta. Men jag kan inte. Som jag har sagt tidigare så är den förmågan försvunnen. Tagen ifrån mig. Borta för gott? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Ibland kunde det faktiskt vara så att jag mådde som bäst efter att ha fått gråta ut. I want it back. Istället trycker alla tankar in mig i en tyst och mörk och unken vrå och håller mig kvar därinne. Behöver andrum. Sov inte mer än tre pluttiga timmar i natt.

En kille som arbetar här, och som jag uppfattar som rätt klok, berättade att oavsett vad man än vinner eller förlorar här i livet - t e x miljonbelopp på triss eller att råka ut för en olycka som gör en invalid - så är man varken mer lycklig eller mer olycklig då det gått runt 6-8 månader. Lyckan stabiliseras och man är tillbaka dit man var innan. Tillbaka på sin egen "grund-lycka".
Jag tycker det låter rätt sjukt, men samtidigt rätt logiskt. Kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska tro på det eller inte.
- Vad tror ni?

OOOPS, I DID IT AGAIN.

Ja, sedan ett litet missöde (mat och efterföljande toalettbesök inblandat) för några dagar sedan, har personalen satt lite extra hård koll på mig efter måltiderna. So far, allting fine. Jag förstår dem. Faktiskt. Men efter frukosten idag blev jag lämnad ensam lite tidigare än vanligt, vilket resulterade i...ja, ni vet. Då skedde en märklig sak. Jag spydde upp hela sonden! Det har jag aldrig varit med om förut (och tur är väl det för det var riktigt obehagligt vill jag lova). Så nu står jag, eller sitter jag, här och är nervös för att de ska dra in mina permisar. De sa nämligen till mig efter att jag drog ur sonden sist gång, att jag inte får gå ut något mer om jag drar sonden igen.

Så...frågan är om man ska se detta som ett frivilligt eller ofrivilligt val? Hm. Nu knackar de på dörren. Det är dags att sätta ny sond...

PUH!

NO MORE DRUGS, PLEASE?!

Ursäkta dålig uppdatering.. jag har, som överskriften antyder, varit helt väck i två dagar och känner mig fortfarande inte bra. Är så fruktansvärt trött i hela kroppen att det är svårt att hålla ögonen uppna, trots att jag är pigg i huvudet. Det känns inte speciellt bra. De gav mig en injektion i förrgår som jag inte minns namnet på, och tydligen ger den utslag efter upp till 48 timmar, och gårdagen var till följd av detta helt piss och skit ärligt sagt. Jag sov bort hela dagen.

Känner img lite bättre idag så jag tänker ägna mig åt mina favoritsysselsättningar: röka, tradera och alfapet!

Och just det, by the way, idag snöar det rätt rejält utanför fönstren! Ljuvligt mysigt!

EARLY MORNING.

Har blivit förkyld på kuppen så nu vaknar jag nästan av att höra mig själv snarka och snora på nätterna! Usch och fy.

Ronden igår gav dock väldigt positiva resultat! Jag slipper nu rullstolen, om jag tar mina promenader i sniiiigeltakt. Dessutom har de bytt ut sondmålet kl 17.00 mot vanlig mat, och igår gick det faktiskt jättebra! Sen att jag drog ut sonden senare på kvällen var ju inte speciellt fördelaktigt för mig, men kanske behöver de aldrig mer sätta i den om jag är riktigt stark vid måltiderna hädanefter. Jag vet inte hur det blir, men det kommer nog att visa sig framåt dagen!

Nu är det snart frukost. Fil eller gröt? Det är mitt dilemma just nu!

SMARTA ORD:

If every thing you think you know makes your life unbearable,

- would you change?



En textbit ur Tracy Chapman's underbara låt "change". Hon gör helt fantastisk musik och hennes röst är speciell på något vis. Jag har liksom gott om tid att lyssna när jag ligger där jag ligger.

Igår var det vägning, och med sondens "hjälp" hade jag gått upp hela 1.3 förskräckliga kilon. Det kändes hemskt, om än nödvändigt. Det blev lite bråk igår också, vilket inkluderade fasthållning och haldolinjektion (starkt lugnande som gör mig stilla som en filbunke). Därefter flöt det på bra under resten av dagen.

Nu är det snart dags för frukost. Wish me luck, mina kära vänner.

OH BOY,

...WHAT A DAY.

Det har inte varit en bra dag idag. För att summera: Åt frukost, 11-sonden och 19.30-sonden. Resten gick åt pipsvängen på grund av en svidande kommentar från en av de gamla patienterna. Det är sjukt det där, hur minsta lilla påpekande eller fråga kan påverka en så starkt. Jag drog ur sonden lagom till 17.00-målet, vilket resulterade i att de fick hålla fast mig och ge mig en spruta haldol. Jag blev visserligen lugn, men ångesten försvann dessvärre inte.

Nu när allt är över för idag är jag både lättad och trött. Det blir tidigt i säng för Zero. Kanske ska ta och kolla på en film medans jag inväntar John Blund!

OH SHIT.

Insåg just att det är sondnäring om 15 minuter. PANG-BOM försvann hungers-eller-vad-fan-de-nu-var-känslorna.

Jag är dum i huvudet och jag vet om det. Jävla, jävla skit-zero. Just nu står jag inte högt i kurs hos mig själv...

I CAN'T STOP THIS FEELING.

...DEEP INSIDE OF ME, na na na etc etc.

Det är konstigt, så sjukt konstigt, men jag känner en annorlunda känsla. Av någon vilt främmande anledning. Det skrämmer livet ur mig, samtidigt som det gör mig nyfiken. Jag tror att det är...hunger? Eller? Kan det vara så? Det är ett slags sug. Obeskrivligt och konstigt. Irriterande men spännande, för att behålla min ambivalenta anda. Nu när jag får sondnäring vartenda mål bortsett från frukosten, så känner jag till och med en viss längtan efter någonting att tugga på. Har som en följd till detta tuggat tuggummi som en tok hela dagen så magen är ursinnig på mig.

Det här är ju revolutionerande om något. Jag borde verkligen ta upp det på tisdagens rond. Jag menar, det måste väl ändå räknas som ett framsteg att hungern kommer tillbaka?

SOME DAYS JUST AINT WORTH IT.

Idag har varit en sån där dag då jag bara velat skrika och vifta med armarna: SER NI INTE HUR JAG SER UT?! FATTAR NI INTE ATT NI GÖDER MIG TILL FLODHÄSTSTORLEK?! NI TAR LIVET AV MIG!

Det har jag ju förstås inte gjort. Oh nej. Istället har jag varit tyst och haft små trevliga, mysiga stunder med mig själv och min ångest som smygit sig tätt intill så fort det nalkas sondmatning. Det var nära att det gick åt pipsvängen vid femsnåret, men tack vare att jag blev lovad en extra utgång efteråt så kändes allt lite bättre. Det är verkligen ångestdämpande att få komma utanför sjukhuset och andas frisk luft! Nu känns allt rätt okej igen, bortsett från min mage som lever sitt eget liv och plågas av smärtor...

Sagt om mig av gammal, rätt unken man, till annan gammal man, i rökrummet tidigare idag: Ho é i rekte fine tös den. Ja tänder på na! Ja, det gör jag.
Förvirrad, rätt upprörd Zero till densamme: Det ska du ta och ge blanka fan i.
... Hade det inte varit för mitt trassliga förflutna med just äldre män, så hade jag nog inte blivit lika äcklad, rent ut sagt! Men, lite roligt kan jag dock ha åt min reaktion såhär i efterhand!

UPS AND DOWNS.

..Det är så jag svarar när någon frågar hur det är. För just så känner jag: allt går upp och ner med ett tempo som skulle passa bättre i ett sprinterlopp än i mitt känsloliv.

Vad som hänt sedan sist jag skrev är i alla fall att vågen visade att jag gått upp 0.6 kilo. Det känns väl sådär. Först var det helvete, men sedan kändes det som om det åtminstone är ett steg på vägen härifrån. Mötet med läkaren i tisdags var ingen större hit, förutom att jag beviljades timpermis med vännen. De utökade tillsynen efter sondningarna, och bestämde sig för att låsa min toalett under tiden. Varför behöver jag väl inte ens förklara...

Nej, nu ska jag ta och rycka upp mig lite. Det är frukost om 30 minuter, och senare idag får jag finbesök av två underbaringar!

DAGARNA GÅR.

...Och här sitter jag. Så långt borta från där jag vill vara. Det är samma ramsa om och om igen. Frukost, sond, sond, sond, sond. Sen sitter man där på kvällen, i rökrummet, och konstaterar att ännu en dag i Zeros liv har passerat.

Imorgon är det vägning. Jag kommer antagligen att ha gått upp en del nu, eftersom jag börjat med sond igen. Det skrämmer mig, men jag tänker försöka koppla bort de tankarna, och istället fokusera på allt underbart som väntar mig när jag kommer ut härifrån en dag.

Jag längtar verkligen hem.

...Dagens lunch. (Och middag. Och mellanmål. Och kvällsmål.)

Smarrigt värre.

Skämt åsido... idag har det gått bra såhär långt. Inget bråk och ingen jätteångest. Gårdagen var däremot värre. Fick en flipp och vägrade ta sonden på kvällen, vilket resulterade i att de höll fast mig och injicerade ännu mer haldol. Jag blev trött och yr och de fick tillslut i mig vällingen. Men det är hemskt, att de verkligen gör vad som helst för att jag ska få i mig de kalorier som är bestämt.

Klockan ett kommer mamma och hälsar på, så nu tänker jag vila. Blir så trött av tristessen på det här stället...

THE BOTTOM IS NÅDD.

Ja, så uttryckte hon det. Och kanske är det så, att nu kan det bara bli bättre.

Blev igår tvungen att injicera haldol (neuroleptika som i mitt fall skall mildra ångest och få mig lugn). Tror också att ett syfte är att jag inte ska kunna göra lika stort motstånd mot sondningarna... Jag fick en snabbverkande samt en depot (som gör att effekten sitter i under upp till 14 dagar). Resultat: sov i princip hela dagen igår, och är fortfarande så trött att jag skulle kunna somna på fläcken. Har dessutom fått dimmseende. Det är hemskt.

Sedan dess har jag varit "duktig" och tagit mina sondmål som jag ska. Det krånglade lite igår, men då de hotade med en ny injektion blev jag genast med medgörlig. Vill aldrig mer behöva ta sånt här. Att vara så otroligt trött hela tiden tär verkligen på mig. Jag vill ju ha energi! Jag vill ju orka vara med!

Nej, nu ska jag se om någon vill ta en "promenad" med mig i rullstolen, så att jag får känna på vädret lite!

ÅNGEST.

Vad i helvete har jag gjort? Vad fan håller jag på med? Jag som redan känner på mig att jag gått upp i vikt. Ätit frukost - det är vad jag hållit på med. Jag fattar inte vad som flög i mig. Nu är den borta, den tomma känslan och yrseln. Känslan av att åtminstone klara mig ifrån maten och slippa gå upp i vikt. Känslan av att fortfarande ha kontroll, trots att de ibland tar den ifrån mig.

Så går tankarna nu. Jag åt frukost, första målet sedan gårdagens frukost, och nu sitter jag här och avskyr mig själv så till den milda grad att jag bara vill gråta. Men tyvärr kan jag inte gråta längre. De har tagit ifrån mig den förmågan, de som gjort mig illa. Så många gånger har jag tvingat mig själv till att hålla inne tårarna, för att inte visa mig svag, och nu kan jag inte gråta alls.

Jag måste härifrån.

DE SENASTE 20 MINUTRARNA...

"Så det finns barn här på avdelningen också? Jag tyckte att jag såg en mörkhårig liten tös."

...Orden kom från en man i cirka 35-årsåldern som just nu hälsar på någon gammal mamma eller mormor. Han verkade uppenbarligen ganska omedveten om att de håller sin privata konversation precis utanför mitt rum, eftersom jag var "barnet" han syftade på i och med att jag är den enda under 40 här på avdelningen. "Barn". Jo, tjena. Fick sån lust att traska ut och presentera mig som en ung kvinna på snart 20...

Min läkare kom in. Förmodligen av den anledningen att jag knappt ätit något de senaste dagarna. Ultimatumet de gav mig var att: 1) äta middag + kvällsmat och slippa sond ELLER 2) strunta i båda och få en tvångsinjektion med något långvarande lugnande preparat (vars effekt varar i upp till ett par veckor) och sond på det, med start från imorgon. Hm. Jag vet ju vad som låter smartast. Jag vet vad de tycker. Jag vet vad jag borde tycka. Men just nu kan ingenting bli värre än att äta de där jävla målen, och jag är tacksam för var måltid jag slipper undan. Åtminstone mestadelen av mig är tacksam.

Skötare: "Du är jätteliten, och vi ser dig allihop som sjuk i din sjukdom. Till och med väldigt sjuk".
Spontan tankereaktion från Zero (uppgivet skrattande): HUR FAN KAN DET VARA SÅ?!

JÄVLA SKITLIV.

Ja, nu är jag fanimej tvär och trotsig. Jag klippte hål på sonden i morse. RÅKADE, faktiskt. Skulle klippa av tejpbiten som lossnat och låg irriterande mot näsan. Den trasiga slangen drogs ur och när en ny skulle sättas in blev jag såklart panikslagen igen. Så det blev ingenting med det. Sen skulle jag försöka mig på lunch istället. Nix. Anoreximonstret eller jag själv - har svårt att skilja dem båda åt just nu - totalvägrade, och ingen gjorde något större liv av situationen eftersom min ångest var så stark just då. Jag fick en rätt rejäl dos stesolid istället, och somnade strax därefter.

Så nu sitter jag här med en relativt tom mage. Har inte ätit sedan frukosten klockan 08.00 och tänker inte göra det förrän det blir absolut nödvändigt heller. Det vill säga, förrän de hotar med/sätter i sonden mot min vilja. Fryser gör jag också, som en spritt språngande naken eskimå, men det stör mig inte speciellt så länge jag slipper maten.

Och ja, kalla mig motsträvig och korkad. För det är precis det jag är, och jag både vet och avskyr det. Men jag kan inte låta bli. När de inte ens låter mig dricka kaffe eller thé om jag inte äter - och till råga på allt på allvar tror att en sådan utpressning skulle få mig att äta - då tänker jag inte spela deras spel heller.

FREE FALLING.

Igår bestämde de sig. På allvar. På grund av helgens halvdana insatser från min sida, blev det nolltolerans när jag inte lyckades med gårdagens lunch. "Vi har beslutat att sätta sond på dig nu, och det blir så varesig du vill eller inte". NEJ, NEJ, NEJ! Det blir ingenting! Aldrig i livet! Men trots att jag både tänkte och sade det till dem upprepade gånger, hjälpte det förstås inte.

De var tre personer som gav mig en injektion stesolid för att lindra ångesten. Den enda nytta stesoliden gjorde var att jag blev trög och trött, men inte fan försvann ångesten. Ur mitt sätt att se på det, blev den enda effekten den att jag inte kunde försvara mig själv lika bra. De försökte först med tre personer, men fick kalla in ytterligare två. Och den känslan - när man pressas mot madrassen och hålls fast som i ett skruvstäd utan att kunna röra ett finger samtidigt som någon håller fast huvudet och trycker ned slangen - den är just då jämförbar med alla övergrepp i världen. Jag kände mig så jävla hjälplös och förtvivlad. Jag kände mig inte som en människa.

Efteråt var jag matt. Groggy av stesoliden och utmattad efter kampen. Sondnäringen fick mig att må så illa att jag ville spy. Sedan tidigare har jag upptäckt att jag nog inte "tål" den smörjan. Jag blev ynklig, ledsen och kände mig som den ensammaste människan i världen.

Ja, gårdagen var en hemsk dag. Och ibland blir det faktiskt mest tragikomiskt att försöka tänka som en av de andra patienterna - som är något förvirrad - säger: Efter regn kommer solsken!

MOMENT OF WEAKNESS.

Ja... såhär på kvällskvisten sitter jag och funderar. Eller snarare - sliter mitt hår. Fram eller tillbaka, upp eller ner, svart eller vitt. Vill jag bli frisk? Rent instinktivt? - NEJ, aldrig i livet. Om jag försöker tänka logiskt och långsiktigt på de saker som betyder något i mitt liv? - JA, självklart. Men just vid matsituationerna, just då när jag sitter med maten framför mig, räcker förnuftet inte längre än den halvtimma det skall ta för mig att äta upp.


Pratade länge med en kvinnlig skötare ikväll. Jag fick förtroende för henne ganska tidigt under min vistelse här, och försöker att verkligen ta till mig det hon säger. Efter kvällsmaten vid åttatiden ikväll märkte jag att jag var obevakad, och ångesten grep tag i mig. Spy, ditt äckel. Spy, så har du i alla fall gjort något rätt. Skulle jag inte ha utnyttjat det tillfället så skulle jag inte ha kunnat förlåta mig själv. Jag fick faktiskt upp en del, kanske hälften i alla fall. Samtidigt som jag gjorde det för att slippa våndas av självhat, kände jag mig ledsen, besviken och arg. Och jag blev påkommen. Insåg att jag inte verkade speciellt trovärdig när jag försökte mörka det hela, så efter några om och men förklarade jag som det var: att jag inte kunde låta bli.

Kanske kommer övervakningen att bli hårdare. Kanske kommer ångesten att öka när jag inser att kryphålen blir allt färre. Kanske kommer det något gott ur vad jag nu ser som ett direkt hot?

Ibland kan bara framtiden utvisa vissa frågor. Därför borde jag kanske försöka låta bli att fastna i grubblerier som de här.

STRÅLANDE!

Ja, idag mår jag BRA. Min kontaktperson kom in och framförde det trevliga budskapet att måndagens vägning istället skulle genomföras nu på morgonen, varpå jag - förstås - fick panik. Jag hatar ju vägning, och var inte alls förberedd. Men, trots att jag var övertygad om att jag gått upp ungefär två kilo eller åtmonstone ett, så hade jag istället gått ner 9 hg. Och jag vet, det är ju inte bra om det fortsätter i den riktningen, men jag blev själaglad! Det var en sån lättnad, och plötsligt kändes det inte alls lika jobbigt att äta. Och det är ju positivt!

Så nu har jag just ringt och småpratat med mamma och, som den kärleksfulla dotter jag är, påminnt henne om att jag älskar henne. Jag slogs nämligen av tanken när jag satt vid frukostbordet, att även om jag inte har en hel uppsjö av fungerande relationer, så är de jag har väldigt, väldigt bra. Och såna insikter mår man ju också väldigt, väldigt bra av!

Så nu är det optimistiska tankar som gäller för Zero!

EN KVÄLLSDOS SJÄLVÖMTKAN.

Det har inte varit ett bra dygn som passerat, minst sagt. Jag har ätit dålit, mått dåligt och sovit dåligt. Det blev ingen lunch, knappt halva middagen och ingen kvällsmat. Det jag fått i mig är tre potatisar, sallad och ungefär hälften av två päron, bortsett från det jag åt av frukosten i morse. Hade jag varit hemma hade det känts okej, men här är det ett jävla misslyckande. PUST.

Problemet är att ju längre tid det går mellan mina fullt avklarade mål, desto svårare blir det att äta upp eller ens äta. Har i alla fall inte fått någon sond än, och det är jag väldigt tacksam för, samtidigt som jag vet att det bara är en tidsfråga om mina hjärnspöken ska få styra fortsättningsvis.Jag är yr, kall och har ont i huvudet. Förhoppningsvis kan åtminstone utmattningen hjälpa mig att somna ikväll.

Det är mycket gnäll nu, jag vet.

MORNING HAS BROKEN.

KRASH.

Ja... eller åtminstone nästan så dramatiskt har min lilla värld plötsligt tagit en vändning. Det började redan vid gårdagens middag. Jag fick i mig ungefär 1/3 av måltiden. Just när jag trodde att jag började vänja mig vid att äta varje mål, då tog det stopp. Är det inte tragikomiskt? Vaknar upp och känner mig fetare än på länge och frukosten, som i vanliga fall brukar vara relativt oproblematisk nu för tiden, gick följaktligen inte alls bra. Det blev väl knappt hälften.

Det får inte vända nu. Inte nu igen. Jag hatar bakslag. Jag vill ju få komma hem. Samtidigt knyter det sig i magen på mig när jag stirrar ned i tallriken. Fett. Kolhydrater. Kalorier. Känner mage, lår och armar svälla. Ditt jävla äckel, tänker jag. Ditt jävla, feta, misslyckade äckel.

DÄR KOM DET.

Ja, den där jävla pannkakan alltså.

Jag har varit deppig sen lunch. Ett jäkla berg med sås, fisk och potatis. Det äcklade mig så fruktansvärt. Jag äcklades av mig själv, som åt det. Sedan somnade jag. Dels för att jag var trött, dels för att jag ville försöka sova mig igenom ångesten och vakna upp pigg och glad. Som ni förstår så gick den biten inte speciellt bra.

Blev väckt vid mellanmålstid. Tittade ned i fruktkorgen och tog första bästa äpple jag såg. Jag tänkte ändå inte äta det. När jag lämnade rummet med min kaffekopp och styrde stegen mot rökrummet med äpplet i handen, hörde jag någonstans bakom mig hur en skötare sa: Se, så lätt hon valde frukten idag! "Framsteg". Jag ville bara skrika, åtminstone en del av mig. Skrika att: MEN SE NU DÅ, HUR LÄTT JAG STOPPAR HELA JÄVLA ÄPPLET BIT FÖR BIT I FICKAN NÄR NI INTE SER.

Ibland, ytterst sällan, när jag känner att jag behöver hjälp, så kan just sådana här saker irritera mig. Som en sån sak att jag lämnas ensam med mat eller mellanmål. Jag klarar inte av det. Så är det bara. Får jag minsta lilla utrymme så försvinner maten, varesig jag vill det eller inte.

JAG VILL BLI FRISK, MEN JAG VILL ABSOLUT INTE BLI FRISK. Är så jävla trött på ambivalens.

UPP SOM EN SOL.

...Och INTE ned som en pannkaka, faktiskt. Inte ännu i alla fall. Frukosten gick bra och av någon anledning är jag på helt hyffsat humör. Jag börjar vänja mig vid det här stället nu, och trivs väldigt bra med viss personal. Sen vill jag ju fortfarande åka hem, helst nu på direkten, men jag har åtminstone börjat känna att situationen och själva vistelsen i sig går att uthärda. Att ha mat i magen däremot, kommer jag nog aldrig att kunna vänja mig vid. Det känns i alla fall så just nu.

JAG ÄLSKAR DIG.

Fina, underbara vän. Även om du kanske aldrig kommer att få läsa den här bloggen, så skriver jag dessa ord, för jag vill visa alla som snubblar in här att du får mig att må bra och att du i mina ögon är bäst i världen. Så länge stjärnorna lyser över oss och så länge våra hjärtan orkar slå.

Ja, det är bara att konstatera att kvällen har varit den bästa på länge, och hoppas på att morgondagen här på avdelningen blir kort och oproblematisk...

- Och på att jag inte vaknar upp imorgon med liggsår och träningsvärk i stjärten på grund av allt sittande och liggande på hårda underlag.

ABSTINENSBESVÄR.

Ja, nu börjar det klia ordentligt i mina fingrar. Och då pratar vi inte om droger eller sånt crap, nej nej, utan om shopping. Ja, visst låter det ytligt? Men jag behöver bränna pengar. Det är min terapi. Följaktligen spenderar jag säkert 50 % av min vakna tid på tradera och liknande. Dessutom börjar jag verkligen sakna vardagsbestyr som att städa, diska och piffa till sig. Efter snart två månader i mjukismundering känner jag mig som en värre slusk än någonsin.

Men, maten går bra i alla fall. Känslorna över det är väldigt blandade. Läste på min vätske- och näringslista som personalen för, att jag igår ätit "allt enligt listan". Det högg till i magen. Det kändes ungefär som om man var en glupsk liten knubbis som skrapat och slickat av tallrikar och bestick. Men, så är det ju förstås inte.

Nej, nu ska jag försöka få någon i staben att köra mig till kiosken så jag kan få köpt cigaretter.

HEMLÄNGTAN.

Ja... jag saknar min lilla lägenhet. Det är så mycket som behöver fixas, grejas och köpas och finslipas. Jag vill göra det. Nu! Jag saknar min säng. Mina kuddar. Mina duntäcken. Mitt egna kaffe, framför allt. Mina vänner. Min mamma. Jag saknar mitt liv, hur fruktansvärt det än var där "mot slutet", innan jag åkte in.

De sista dagarna låg jag ned, dag ut och dag in. Åt inget. Drack inget förutom kaffe och cola zero nån gång ibland. Jag rökte, om jag orkade resa mig upp. Svarade knappt i telefon. Varje gång jag skulle ur den där jävla sängen var en kamp. Att resa sig upp till sittande position var som att springa ett marathon.

Men jag hade ju tänkt att börja äta igen, dagen därpå, eller nästa! Jag hade ju inte tänkt ligga där och svälta ihjäl heller (även om jag vid ett tillfälle trodde att jag höll på att göra det). Jag klarade mig fint! Behövde bara kompensera för något jag inte riktigt kom ihåg. Men något var det säkert. Bara en dag till, sen skulle jag äta något. Jag lovar.

...Och det slår mig först nu, att jag kanske gick för långt. Det kanske helt enkelt blev för mycket den här gången. Och det skrämmer mig nästan lite, hur de "sjuka" tankarna kunde och kan ta över hela mig med sån styrka att jag inte kan se något annat, och inte kämpa emot.

SKJUT MIG.

ELLER TA MIG HÄRIFRÅN.

Jag orkar inte mer. Det här är så jävla jobbigt. Orkar inte vara positiv eller ens bry mig om att kämpa just nu. Jag har gått upp i vikt! Nästan ett kilo på en veckas tid, hur jävligt är inte det?! Och jag vet, JAG VET, det är bra för min behandling, men det är inte bra för min självkänsla.

Fet
Äcklig
Värdelös

Orden bara ekar i mitt huvud. Självhat. Så mycket självhat.
Så jävla, helvetes mycket förbannat självhat.

EN DAG SOM ALLA ANDRA.

Gud i himmel, vad jag avundas personalen när de åker ner i hissen och ropar: Hej då, vi ses imorgon! Jag vill också åka hem, låsa dörren om mig och sova i min egen säng. Det är knappt en kilometer ner till stan, men med tanke på omständigheterna och rent emotionellt så känns det som flera hundra mil. Det här är så långt bort från min verklighet. Slutenvården är så himla...sluten.

Igår berättade en skötare att det skulle vara intressant att läsa patienternas dagböcker eller bloggar. Det kan jag verkligen förstå, precis lika väl som att jag skulle vilja läsa mina journaler eller höra vad de säger om mig på sina ronder och rapporter. Jag sa förstås att jag inte hade någon blogg. Jag har ju förmodligen skrivit ganska så ganska så pinsamma och privata saker i den här bloggen, just på grund av att jag kan vara anonym. Å andra sidan, man kanske skulle kunna förhandla lite där. Jag får full tillgång till journalerna och en stol i ett hörn under rapporterna, så får hon adressen till min blogg? Det vore en väldigt bra deal tycker jag, haha!

Fast, nja.. inte riktigt ännu. Kanske när jag "kommer till insikt" och är lite mer positivt inställd till vården. Om den dagen kommer. För då är det inte lika "riskabelt" och skämmigt att erkänna vad man gjort och gör just nu, sen när saker och ting går åt rätt håll!

Men, för att återgå till min lilla låtsasverklighet... jag mår helvete. Jag har ätit som de sagt i princip hela veckan (bortsett från nåt mellanmål och nån äggula här och där) och kommer alltså att ha gått upp vid morgondagens vägning. Och den tanken kan nästan döda mig. Det är fruktansvärt. Äckliga, äckliga jag. Jag får överleva det här, genom att varje dag påminna mig själv om att jag kan avsäga mig vården och gå ner i vikt när jag kommer hem igen. Att det här faktiskt inte behöver vara mer än en ytterst tillfällig svullperiod och att jag kommer att ställa allting till rätta en dag.

"Till rätta".

CELLSKRÄCK.

...Minst sagt. Det här stället gör mig snart galen. Jag vill bara sticka härifrån, hoppa ur rullstolen under en av mina utevistelser. Springa ner till affären och köpa några burkar champinjoner (ja, av någon anledning har jag blivit helt torsk på det) och ge mig ut till skogs. Bygga en hydda och bosätta mig där tills dess att polisen ger upp sökningarna efter mig. Det är det som suger. Att de kommer efter en direkt, om man skulle få för sig att rymma.

Att inte få bestämma själv, det känns kränkande. Ovärdigt på något sätt. Jag vill ju leva mitt eget liv!

Hittills har det gått okej i alla fall. Veckan som gått har varit i princip prickfri. Jag vill få tillbaka min utgång och vet att enda sättet är att äta och vara stilla. Men det är frustrerande. VÄLDIGT frustrerande.

Usch, nu ska jag försöka koppla bort de tankarna med god musik och insomningsförsök.
Kram på er

DET MÅSTE VARA ETT SKÄMT.

Nu har jag gått ned igen. 1.7 kilo - på en vecka.

Det är rätt sjukt det där, hur man kan kämpa som en dåre för att bli av med de sista kilona hemma, och så kommer man hit och fullkomligt rasar. Nu vet jag ju förstås att jag inte ska kämpa åt det hållet, men den ena sidan av mig ser det ju som sagt så.

Nu blir kollen hårdare och utgången indragen. Yippie. Plötsligt drabbas jag av den där paniken igen
- måste jag verkligen äta och bli frisk innan jag kommer ut härifrån?!

IBLAND BLIR INGENTING SOM PLANERAT.

Dagen började bra. Jag åt min frukost tillsammans med en skötare som jag trivs med. En av dem som verkligen fattat det här med att jag behöver prata om något annat under måltiderna, för att flytta bort fokus från maten. Därefter blev det en banan. Därefter gick det utför. Bananen blev för mycket och jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Lunchen var likadan. PANERAD fisk med potatis. PANERAD. No fuckin way, tänkte anoreximonstret, och flippade ur totalt när minsta lilla kommentar om min matlust från en medpatient kom. Det blev ND för att väga upp de missade kalorierna. Mellanmålet därpå slängde jag ut genom fönstret under ett par obevakade minuter. Middagen var svampsoppa, vilket inte var lika svårt att få i sig. Dessutom var det nån vikarie i köket, så rätt uppmätt blev det inte heller. Smöret på knäckebrödet torkade jag av med en servett, och lämnade halva mjölken. Näringsdrycken nu på kvällen totalvägrade jag, och förstod att deras hot om sond inte var något annat än skrämseltaktik. Det är nämligen så att de inte får ta det beslutet utan läkarens inrådan, oavsett om jag har LPT eller ej, och jourläkaren fick de inte tag i.

Yes, tänte monstret. Nu har jag vunnit hela dagen.
VAD FAN HÅLLER JAG OCH DE PÅ MED?! tänkte friska jag.

Jag hoppas att det går bättre imorgon och under helgen, annars kommer jag aldrig att få gå ut.

EN OND GOD START PÅ DAGEN.

På grund av den panik som bor i min kropp efter all mat, ställde jag klockan på kvart över sex i morse. Jag tränade i ungefär 30 minuter - joggning och upphopp på stället m m - utan att stanna. Plötsligt orkar jag hur mycket som helst. Och jag vet att även om det är helt fel taktik, så kommer det åtminstone kännas lite lättare att äta frukost sedan.

De skulle ha hämtat mig för en kvart sedan, men ännu har jag inte hört något. Har de kanske glömt bort mig? Mitt friska jag vill skrika på dem, och få dem att fatta att jag inte klarar av det här själv. Min andra del fokuserar samtidigt på att låta fingrarna smyga så tyst över tangentbordet att de inte ska höra mig och komma efter mig.

Det är så dubbelt allting. Svart eller vitt. Jag vill ha hjälp, men jag vill absolut inte ha hjälp.
Jag hoppas att den här dagen blir en bra dag.

Kram på er.

SANN TRAGIKOMIK.

Jag fattar inte! Jag kan inte för mitt liv förstå! Nu kommer alla drömmar och förhoppningar att få gå ut längre och oftare att fullständigt krossas! JAG HAR GÅTT NER I VIKT!

Visserligen "bara" tre hekto, men enligt dem var det en tillbakagång. Å andra sidan, med tanke på hur mycket mat jag äter varje dag, så är jag totalt stum av förvåning över att jag inte gått upp. Jävligt glad, förvisso, men samtidigt helt oförstående och en aningen besviken.

Nu är alltså planen att jag ska vara ännu mer stilla. Jag får inte ens hålla snigeltempot jag haft under mina dagliga promenader. Det är en sån här sak som får mig att vilja lägga benen på ryggen så fort jag kommer utanför de här dörrarna nästa gång. Och trots att jag försökt förklara för dem att jag behöver uppmuntran och sporrar i form av friare utevistelser, så förstår de inte. Jag kommer att bli deprimerad av allt stillasittande.

Ge mig vingar, någon. Och nycklar till dörren förstås.

FIELDS OF GOLD.

I never made promises lightly
And there have been some that I've broken
But I swear in the days still left
We will walk in fields of gold

"Fields of gold" - Eva Cassidy

Det spelar ingen roll hur gammal den låten blir, den är ändå en av de vackraste låtar jag vet, och en av dem jag lyssnar på för att kunna somna om kvällarna. Dels för att slappna av, och dels för att slippa höra ljudet av snarkningar från min rumskamrat...

Om 56 minuter är det frukost. Sedan väntar fem mål till, under loppet av ett ynka dygn. Sex mål, och inte fem som jag fick det till häromdagen, låter ju helt sinnessjukt. Men jag tänker kämpa. Idag har jag möte med bossen, och hoppas på att få mer utgång. Innan jag får cellskräck här inne, eller tappar greppet om vad som egentligen försigår därute i verkligheten.

Jag vet bara att jag vill tillbaka.